Frihet och förhållandet till fadern
I den tunna boken Afrikanen tecknar Jean-Marie Gustave Le Clézio bilden av ett oöverkomligt känslomässigt avstånd mellan en förälder och ett barn, men också över den överväldigande känslan av oändlig makt ett barn kan uppleva. Jolin Slotte känner igen sig.
När författaren Jolin Slottes mamma insjuknade i cancer var det – ganska otippat – en vit fransk mans skildring av sina barndomsupplevelser i 1940-talets Nigeria som hon kunde identifiera sig med. Jean-Marie Gustave Le Clézios självbiografiska bok Afrikanen står på tur i HBL Kulturs sommarserie. Det fanns en tid i min barndom när jag trodde att jag tillbringade somrarna tillsammans med Astrid Lindgren. Det var inte bara det kortklippta håret, leendet och baskern. Det var framför allt frihetskänslan som omgav min faster Barbro.
Jag kommer inte ihåg att det skulle ha existerat några som helst gränser eller något förbjudet i Barbros närhet, men det fanns desto mera av uppmuntran, kärlek, fantasier och berättelser. För ett barn var sommardagarna tillsammans med henne himmelriket i jämförelse med skoldagar och förpliktelserna i hemmet: städa rummet, duka bordet, borsta tänderna och borsta håret.
Tillsammans med Barbro fick vi göra som vi ville, min fyra år äldre bror och jag. Vi fick ligga i sängen så länge vi hade lust på morgnarna, vi fick bestämma middagsmaten varje dag, vi fick byta kläder så ofta vi önskade – eller gå klädd i samma kläder i flera veckor – om det var det vi ville. Och heta sommardagar fick vi äta lunch vid bryggan, utan att ens kliva upp ur vattnet.
Sommarlivet var magiskt och faster Barbro var fantastisk. Vi tog roddbåten och gav oss ut på äventyr och plötsligt kunde vi råka ut för skeppsbrott och leta efter spår av vargar, björnar eller ett okänt ursprungsfolk som bodde i Öjaskogarna. Eller så kunde vi vara på väg till torget och se en man med en konstig hatt i bilen framför vår, och bestämma oss för att köra efter honom för att se om han var en inbrottstjuv på väg att göra en kupp.
Jag kunde inte tro att Barbro hade ett vanligt liv med ett vanligt jobb när hon inte var tillsammans med oss. I stället föreställde jag mig att hon på vintrarna skrev berättelser om våra gemensamma äventyr. Det var den enda logiska förklaringen för mig, ett åttaårigt barn med livlig fantasi. Hon måste ha varit Astrid Lindgren, jag visste ingen annan vuxen som älskade barn som hon. Som kunde vara ett barn, som varken satte upp gränser eller förbud. Med henne fick vi göra det som andra vuxna uppfattade som dumdristigt eller bara dumt.
Men det var inte bara gränslösheten som gjorde Barbro till en unik vuxen i min barndom. Framför allt talade hon med mig – inte till mig. Det var med henne jag kunde prata om alla mina besvikelser och sorger. Hon gav inga enkla svar. Hon behövde inte tänka pedagogiskt eller uppfostra mig. Det fanns andra vuxna som skötte den biten. Hon behövde bara lyssna. Och när jag tänker efter visste jag faktiskt förvånansvärt lite om hennes liv. Men jag tror att hon visste nästan allt om mitt.
Komplexa föräldrarelationer
Afrikanen av Nobelpristagaren JeanMarie Gustave Le Clézio var länge en bok jag bar på i min väska. Jag tror faktiskt att det var Barbro som gav den till mig, men jag kan ha fel. Det är så många böcker jag fått av henne, så många historier som hittat rätt när hon överräckt dem till mig, eftersom hon känner mig så bra.
Till omfånget är Afrikanen ganska blygsam och första gången jag fick den i min hand var under en period när jag inte klarade av att läsa stora romaner. Jag hade fortfarande
svårt att handskas med sorgen över min mamma som insjuknat i cancer när jag var 16 år gammal. Inom mindre än ett år hade hon dött och jag hade blivit kvar med alla tankar och känslor som jag aldrig hunnit dela med henne. Jag hade aldrig fått lära känna henne som människa, bara som mamma. Jag var arg, besviken och ledsen, men visste inte vad jag skulle göra med de här känslorna. All ilska och besvikelse tog dessutom ifrån mig läsglädjen.
Ganska otippat var det en vit fransk mans skildring av sina barndomsupplevelser i 1940-talets Nigeria och sitt komplexa förhållande till sin olyckliga far som jag kunde identifiera mig med.
Krossade drömmar
Le Clézio beskriver något helt annat än mitt barndomslandskap, men ändå känner jag igen blicken. Jag identifierar mig med den överväldigande känslan av oändlig makt ett barn kan uppleva. Den känslan finns också i Ronja Rövardotters vårskri och hos Lotta på Bråkmakargatan som bestämmer att hon visst kan cykla och det är en känsla som är närmast omöjlig att återskapa som vuxen.
På drygt 90 sidor skildrar Le Clézio en barndom med stor frihet, men också en stor sorg. I berättelsen om sin far, ”Afrikanen”, beskriver han ett oöverkomligt känslomässigt avstånd mellan en förälder och ett barn. Ett avstånd som inte nödvändigtvis beror på brist på kärlek eller vilja, men ändå inte kan överbryggas. För mig blev avståndet absolut den dagen min mamma dog.
Le Clézio kommer till Ogoja i Nigeria som åttaåring, år 1948. Tillsammans med sin mor och sin äldre bror åker han från efterkrigstida Frankrike till Afrika för att förenas med en far han aldrig sett. Fadern som kommit till Afrika 1928 ansvarar för tusentals människors hälsa på ett vidsträckt område där spetälska, sömnsjuka och hjärnhinneinflammation är vanliga. Han är strikt och distanserad, visar ingen ömhet mot sönerna och är motsatsen till deras mor som beskrivs som kärleksfull och fantasifull.
I Ogoja möter Le Clézio en värld han inte ens kunnat föreställa sig. Allt är annorlunda. Naturen och dess växter och djur, kroppsligheten hos ursprungsbefolkningen, lukterna, smakerna och framför allt livet med fadern. Den frihet som Le Clézio beskriver att han upplever om dagarna kantas av de strikta regler och den disciplin som råder under morgnarna och kvällarna. Vi skulle stiga upp tidigt, genast bädda sängen, tvätta oss i kallt vatten i ett tvättställ av zink och spara tvålvattnet för blötläggning av sockor och kalsonger. Det är fadern som pålägger sönerna reglerna.
Författaren vet att föräldrarna en gång var lyckliga, att fadern hade drömmar, att han var en generös och fin människa. Men den människan får han själv aldrig lära känna. Andra världskriget har krossat faderns drömmar och det Afrika han drömt om som deras hem har blivit ett gissel. Under krigsåren har han inte ens vetat om hans familj är vid liv. Det är en bruten man som sönerna möter. I Afrikanen försöker Le Clézio förstå hur det blev som det blev.
Allt är tillåtet
Frihetskänslan hos barnet i Afrikanen fångade mig i min första läsning, men det är Le Clézios smärtsamma skildring av förhållandet till fadern som gör att jag om och om igen dras till den. Han beskriver det komplexa i att vara en människa av kött och blod, känslor och upplevelser, men också miljö och gener. Vi kan vara lyckliga samtidigt som vi är olyckliga. Vi kan vara tacksamma samtidigt som vi hatar omvärlden.
Sommardagarna och frihetskänslan jag fick uppleva som barn tillsammans med faster Barbro kan inte mäta sig med några andra minnen från min barndom. I dag ser jag hur mina egna barn får uppleva samma drömvärld tillsammans med en trettio år äldre gammelfaster Barbro. Jag kan bli fruktansvärt irriterad över att det i hennes närhet inte finns några gränser, att allt är tilllåtet och uppmuntras. Samtidigt är jag otroligt tacksam över att också mina barn får uppleva en vuxen som struntar i de regler som andra vuxna skapat.
Frihetskänslan hos barnet i Afrikanen fångade mig i min första läsning, men det är Le Clézios smärtsamma skildring av förhållandet till fadern som gör att jag om och om igen dras till den.