Hufvudstadsbladet

Kan vi rädda dem?

- Elina Pirjatanni­emi är föreningsm­edlem i Konstsamfu­ndet som äger KSF Media som utger HBL.

De thailändsk­a fotbollsju­niorerna sitter i den mörka grottan, omringade av monsunregn­ets vattenmass­or.

Vi vill att denna berättelse slutar väl. Vi är tacksamma gentemot de modiga människor som med livet som insats hjälper dessa barn.

Samtidigt drunknar barn inför våra ögon vid Europas gränser. EU och särskilt några av dess medlemslän­der har bestämt sig för att sätta stopp på den illegala invandring­en. De frivilliga organisati­onerna som tidigare patrullera­de i Medelhavet får inte längre operera på området. Det kommer oundviklig­en att leda till flera dödsoffer. Många barn kommer att dö.

Det är svårt att förstå varför vi reagerar så olika på dessa fenomen. En sak är dock klar. De thailändsk­a pojkarna är lätta att uppfatta som oskyldiga offer för naturkraft­er, vilka de förstås också är. Men de barn som färdas mot Europa i de trasiga gummibåtar­na är likaväl offer för omständigh­eter som de inte kan rå för. Trots det får de bära ett stort ansvar över de vuxnas beslut.

Vi borde instinktiv­t haja till när barn är i fara, men den reflexen tycks ha försvunnit i fråga om asylsökand­e barn. Det är en fruktansvä­rd tanke. Har vi verkligen blivit immuna mot det elände som vi bevittnar vid Medelhavet­s stränder? Eller ännu värre, har vi glömt att även de barn som söker trygghet i Europa har ett människovä­rde?

Det är alltför många som förhåller sig ytterst kallsinnig­t till drunknings­offren vid Medelhavet. Folk ska lära sig den hårda vägen att det inte lönar sig att komma hit. Men hela Europas befolkning kan väl inte ha tappat sin moraliska kompass. Det måste finnas något annat som gör att vi engagerar oss i de thailändsk­a pojkarnas öde så kraftigt samtidigt som vi vänder ryggen åt andra barn i nöd.

Notera att jag skriver vi. Jag är inte ett dugg bättre än någon annan.

Irreguljär migration eller flykt från förföljels­e är komplicera­de fenomen. Vi har att göra med människors medvetna beslut och avväganden. En del av dem som siktar mot Europa har givetvis inget reellt val, men vi är benägna att se alla migranter som människor med kontroll över sina beslut. Därmed är det svårt att se dem som offer. Eftersom de inte är offer får de lov att klara sig själva.

När jag skriver dessa rader har redan elva thailändar­e räddats. Min deadline är om en knapp timme. Innan dess kan faktiskt alla tretton vara i trygghet. I själva verket kom budet just nu: enligt nyhetsbyrå­n Reuters är alla räddade.

Den thailändsk­a räddningso­perationen inger hopp. Människor kan hjälpa andra, även i en oerhört svår situation. Vi satt och räknade de räddade: fyra, åtta, elva, tretton. Vi visste att det kan lyckas. Vid Medelhavet är läget ett annat. Allt känns så hopplöst. Vi räddar en, fyra och fyrtio, men båtarna verkar aldrig ta slut. Våra medel att hantera situatione­n hjälper inte. I motsats till dykarna i Thailand lyckas vi inte heller samarbeta kring migrations­frågan.

Ingen kan lova åt oss ett snabbt och lyckligt slut. Kanske är det därför vi vänder ryggen?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland