Vårdreformen tar sommarpaus – eller ett helt nytt sikte?

SOCIAL- OCH HÄLSOVÅRDSREFORMEN Riksdagens socialoch hälsovårdsutskott avbröt förra veckan behandlingen av det omfattande lagpaketet som anknyter till vårdreformen. Det var både nödvändigt och välkommet, av flera orsaker.

Tidtabellen för behandlingen och genomförandet av en av de största reformerna i vår historia har från första början varit alldeles för snäv. Det här har lett till att lagberedningen på många punkter varit bristfällig, konsekvensbedömningarna har uteblivit och uppskattningen av de finansiella följderna har inte varit trovärdig. De goda målsättningarna om en jämlik och snabbare tillgång till vård för alla medborgare och besparingar i våra ökande vårdkostnader har tyvärr kommit på skam. Dels på grund av brådskan, dels på grund av kohandeln, som gjordes mellan Centern och Samlingspartiet. Den ena får landskap, den andra valfrihet. Och De blå hänger med.

Statsrådets möjlighet att ro iland reformen under denna regeringsperiod verkar allt osannolikare. Grundlagsutskottet gjorde tummen ner för ett år sedan och i mars gavs den nya versionen av valfrihetslagen till riksdagen. Ännu i det skedet ansåg regeringen att avsikten att hålla landskapsval i oktober i år är helt rimlig. Både tidtabellen och andra viktiga punkter i reformpaketet fick ett nytt avslag i grundlagsutskottet i början av juni. Och regeringen fick ta skeden i vacker hand. Igen.

För mig som sitter i socialoch hälsovårdsutskottet som SFP:s representant känns det frustrerande att oppositionen beskylls för att bromsa behandlingen av reformen. Utskottet har från och med mars jobbat för högtryck med de parallella lagförslagen, hört sakkunniga, fått nya ändringsförslag från ministeriet och samtidigt lämnat andra lagar och utlåtanden obehandlade. Under dryga tre månader har utskottets mötestimmar motsvarat tre normala års möten. Det är besvärligt att bilda sig en helhetsuppfattning om reformens konsekvenser, då alla bitar inte varit på plats och många sakkunnigas utlåtanden varit mer eller mindre mördande. Och nu väntar vi ännu på paragrafer om nya datum, efter statsministerns upplysning. Tidtabellsproblemet är nog regeringens.

Jag har stora dubier beträffande reformen. Trots tanken på smidighet, bygger den på en ofantlig byråkrati och övervakningsstruktur, som är omöjlig att greppa. Vårdproducenterna, både de offentliga och de privata som uppfyllt landskapets kriterier, granskar sig själva genom egenkontroll. Anskaffningslagens uteslutningsparagrafer kommer inte att tillämpas eller annan förhandsgranskning göras. Det betyder att övervakningsansvaret om god och rätt vård till syvende och sist ligger hos kunden, vilket är hutlöst. För att vårdprocesserna ska fungera ska de olika producenterna ha tillgång till nödvändiga uppgifter om klienten. Men här är hindret det starka dataskyddet, som EU-förordningen ger, och våra datasystem som inte ”talar” med varandra.

Förutom problemet med personskyddet är de största stötestenarna just nu den uteblivna EU-notifikationen och den otillräckliga finansieringen av landskapen. Det här hade regeringen haft god tid på sig att sköta om, ifall intresset hade funnits.

Trots att Finlands hälsovård från flera håll rankats som världsbäst kvalitets- och kostnadsmässigt finns det orsak att se över både kostnader och processer. Men vi ska inte skrota det som inte är sönder och göra reformer som sätter hela vårt vårdsystem och patientsäkerheten i gungning.

Något för regeringen att tänka på i hängmattan?