Skillnader

Jag gillar tanken att just kombinationen av våra båda länder är det som blir just allra bäst.

Det här blir min sista kolumn i HBL. Jag har skrivit om många ämnen, från den bristande jämställdheten i mina barns skola till de globala klimatförhandlingarna. Jag har fått en hel del respons från läsare jag träffat, nästan alltid positiv sådan. Tack för det!

Faktum är att jag nu bott åtminstone delvis i Finland i nästan sju år. Egentligen tycker jag inte skillnaderna mellan Sverige och Finland är så särskilt stora, men några saker har ändå fått mig att reflektera.

Att ta ordet i en diskussion: När jag var aktiv i ungdomsförbund i Sverige försökte våra samtalsledare lära oss att lyssna på varandra genom att skicka runt en pinne. Endast den som höll i pinnen fick tala, övriga skulle vara tysta och lyssna. Det gick så där. En osynlig variant av den här pinnen tycks dock ofta finnas i finländska mötesrum. Medan vi svenskar talar i munnen på varandra eller stjäl ordet om den som talar gör en andningspaus, väntar finländare på sitt inlägg och tar ordet självmant först om det blir en tyst paus på några sekunder. När svenskar och finländare möts riskerar det där inlägget att låta vänta länge på sig. Och någon paus på några sekunder kommer aldrig, eftersom svensken då redan tagit ordet – i rädsla för tystnaden om inte annat.

Jag lägger ingen värdering i det utan konstaterar bara att det finns risk att finländare tycker att svenskar är ohyfsade, medan svenskar får intrycket att finländarna är oengagerade i diskussionen.

Tron på auktoriteter: Sverige må ha en kung som ska tilltalas efter urgamla reglementen, men i grunden är det ett mycket icke-hierarkiskt samhälle. Respekten för titlar är minimal och att ha en hög position väcker ofta snarare skepsis än beundran. I Finland var jag en gång inbjuden till ett seminarium där jag skulle dela talartid med tidigare statsminister Paavo Lipponen. Vi hade 15 minuter vardera och Paavo började. När han talat 45 minuter hade moderatorn ännu inte vågat avbryta. Ibland önskar jag att politiker i Sverige kunde mötas med samma respekt för deras ämbete och erfarenhet, men samtidigt är jag tilltalad av den svenska jämlikhetstanken där alla och allt ska kunna ifrågasättas av vem som helst (vilket i praktiken inte är helt sant i och för sig).

Skolan: Att den finländska skolan är överlägsen får jag höra ofta. Jag brukar lite skämtsamt kontra med att mina barn fått det bästa av två världar. De har inlett sin skolgång med finländska lärare för att sedan i mellanstadiet få rikssvenska lärare, om än fortfarande i en finländsk skola. På det sättet har de lärt sig den finländska respekten för auktoriteter och att vänta på sitt anförande, för att sedan få den svenska pedagogiken med mer ifrågasättande, förväntan om självständigt tänkande och personligt ansvar ovanpå det.

Jag vet ärligt talat inte alls om det är sant, men jag gillar tanken att just kombinationen av våra båda länder är det som blir just allra bäst.