John-Erik Jansén
Inga konkreta initiativ, men presidenterna Trump och Putin inledde ny dialog i Helsingfors.
Att presidenten avfärdar en officiell utredning som gör gällande att en utländsk makt påverkade resultatet i presidentvalet innebär att landets högsta ledare inte litar på landets rättssystem. Här kan man tala om en fundamental kris.
Donald Trumps i många avseenden turbulenta Europavecka avslutades i ett stekhett Helsingfors med mötet med president Vladimir Putin. Putin kom till Helsingfors efter finalen i VM i fotboll som var höjdpunkten på den framgångsrikt arrangerade turneringen.
Och där Ryssland under en månad hade varit i centrum för fotbollsvärldens blickar fick landets ledare nu stå i blickpunkten för det enorma medieuppbåd som ett möte mellan USA:s och Rysslands ledare alltid ger upphov till.
Ett av Putins mål med mötet var att lindra den politiska isoleringen efter annekteringen i Kreml. Bilderna av de båda ledarna är åtminstone en visuell signal om att Ryssland igen håller på att närma sig statusen som supermakt då landets ledare umgås på likvärdig fot med USA:s president. Redan att det här mötet nu blev av är en framgång för Putin.
För Donald Trump var utgångsläget annorlunda.
Han lyckads grundligt skaka om sina allierade i Nato genom att kräva att de ökar sina försvarssatsningar, och han antydde till och med att USA kunde tänkas lämna hela alliansen. Att det skulle rasera hela den transatlantiska säkerhetsstrukturen som har varit själva grunden för de västliga ländernas försvarspolitik i nästan sjuttio år verkade inte bekymra presidenten.
Däremot noterades sprickorna i alliansen helt säkert av Trumps samtalspart i Helsingfors.
Donald Trump fick inför mötet det dramatiska beskedet att tolv ryska underrättelseagenter åtalas för inblandning i det amerikanska presidentvalet. De åtalas bland annat för den stora cyberattacken mot demokraterna och Hillary Clintons valarbetare. Spioneriet med syfte att påverka valet har betecknats som ett direkt angrepp på den amerikanska demokratin.
Men Trump håller fast vid sin tidigare linje och kallar anklagelserna ”häxjakt” och ”skämt”.
Skulle det bara handla om medieuppgifter kunde Trumps reaktion vara begriplig. Men att presidenten avfärdar en officiell utredning som gör gällande att en utländsk makt påverkade resultatet i presidentvalet innebär att landets högsta leda re inte litar på landets rättssystem. Här kan man tala om en fundamental kris mellan viktiga samhällsinstitutioner.
Donald Trump har uttalat sig med större uppskattning om Vladimir Putin än om ledarna för USA:s allierade. Och Putin är populär också i USA. En fjärdedel av republikanerna säger i en gallup att de har en fördelaktig uppfattning om Putin. Bara nio procent av demokraterna har samma syn. Republikanernas stöd för Putin har fördubblats sedan 2015.
Samtalet mellan de båda presidenterna tog längre tid än planerat. När presidenterna sedan presenterade resultatet av sina diskussioner framgick det att de nog hade berört ett ganska brett spektrum av ämnen, men några konkreta initiativ eller förslag lades inte fram.
Båda presidenterna betonade att de vill fortsätta dialogen, och båda betonade att samtalen om att förlänga Startavtalet som begränsar mängden strategiska kärnvapen borde komma i gång.
De talade också om samarbete i Syrien.
Som väntat kom undersökningen om rysk inblandning upp i diskussionerna. Donald Trump förnekade energiskt att det över huvud taget skulle ha skett någon inblandning. Putin svarade för sin del att han ska undersöka frågan om de misstänkta underrättelseagenterna.
Inför mötet skrev Trump på Twitter att relationerna mellan länderna aldrig har varit sämre, och han lade skulden för det på tidigare amerikanska administrationer. Den saken upprepade han nu, och lät igen bli att lägga någon skuld på Ryssland. Att han inte nämnde den viktigaste orsaken till de försämrade relationerna, alltså annekteringen av Krim, gjorde att Trumps bedömning blev skev.