Du ville bli en annan varje dag
Roskva Koritzinskys Nordiska rådet-nominerade novellsamling är en bok man ska läsa om man vill komma närmare in på längtans väsen, på ungdomen, kärleken, erotiken och förlusten.
94 sidor. Längre är den inte, den unga norska författaren Roskva Koritzinskys novellsamling Jeg har ennå ikke sett verden, som är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Men vilka 94 sidor.
Det är inte de enskilda novellerna, sex till antalet, som imponerar. Det är inringandet av längtan och i synnerhet språket. Enkla meningar, som man återvänder till för att de så exakt förmår fånga spänningen mellan det banala, rentav vulgära, och förlustens djupa avgrund som karakteriserar så mycket av livet. Som i följande stycke ur samlingens första novell:
”Den første uke var de sammen hver eneste dag. De knullet på måter som de uinnvidde tror at tilhører de perverterte fantasienes verden, og som de innvidde vet at er det naermeste man kommer en mening med livet.”
Att beskriva den sexuella samvaron när man just träffat varandra, precis när den är allra intensivast,
Det är inte de enskilda novellerna, sex till antalet, som imponerar. Det är inringandet av längtan och i synnerhet språket. Enkla meningar, som man återvänder till för att de så exakt förmår fånga spänningen mellan det banala, rentav vulgära.
som det närmaste man kan komma livets mening, är på gränsen till det triviala och ter sig mera som köksfilosofi än något annat. Liksom det närmast triviala ordet ”knullet” som är något vi inte brukar associera med seriös litteratur.
Men genom att samtidigt understryka att det inte är livets mening, bara det närmaste man kommer den, får Roskva Koritzinsky sagt att livets mening är något vi kanske strävar efter hela livet men aldrig kan nå. Att parets vilda sexuella utlevelse begränsar sig till den första veckan de är tillsammans, visar på förgängligheten och förlusten. Och slutsatsen måste bli att vi därefter aldrig mera kommer ens så pass nära livets mening, hur mycket vi än eftersträvar den.
Längtan efter något man aldrig kan nå är novellsamlingens genomgående tema. Denna längtan avspeglas också i titeln Jeg har ennå ikke sett verden. Det handlar inte bara om en omöjlig existentiell längtan efter livets mening, utan om längtan efter kärlek, närvaro, mening, ungdom och att förstå vem man är.
Vad är ett liv?
Samlingens två bästa noveller är de två sista. En handlar om en kvinna som räddar livet på en man genom att ge honom hjärtmassage då han faller ihop på en tågstation. Den här osjälviska och altruistiska handlingen får henne inte att känna att hon gjort något gott eller gjort skillnad. Tvärtom får den henne att tvivla på sitt liv, som man får intrycket av att präglas av rutiner och ensamhet. För vad är ett liv? Är det verkligen något värt att rädda? Och längtar hon kanske själv efter att dö? Det är det hon tänker på när hon reflekterar över vad hon borde ha sagt åt mannen efter att han återfått medvetandet:
”Hun ville sette sig på kne og hviske til ham, hva då? Noe om døden, at den er den sammen enten den kommer nu eller senere, det haster ikke, det er den samme døden, men hvem forsøkte hun å trøste, i hvert fall ikke ham, det var ikke den han lengtet etter.”
Samlingens sista och längsta novell har den lite ointressanta titeln ”Historien om henderne”. Titelns händer tillhör berättarens far och novellen handlar om honom. Det är händerna som får berättarens mor att förälska sig i honom, och det är händerna som till slut blivit gamla och rynkiga.
Genom hela novellen riktar sig berättelsen till fadern, historiens ”du”. Vi får höra om hans lögner, hans självbedrägeri och depression, men också om hans magnetiska dragningskraft, särskilt då han var ung. Och berättarens ambivalenta känslor för honom bara förstärks då det långsamt går upp för henne hur mycket hon själv liknar honom. Men mest av allt är denna fantastiska novell ändå en kärleksförklaring till fadern:
”Du ville bli en anden hver eneste dag. Du ville våkne opp til en annerledes verden. (…) Du er det uflidde, sultne, kritiske, lykkelige. Du har hender overalt, men du ved ikke hva du griper efter.”
Jeg har ennå ikke sett verden är inte en bok man läser i ett sträck. Själv har jag läst den under flera veckor. Läst i den, lagt den ifrån mig och tagit upp den igen några dagar senare när det jag läst innan hunnit sjunka in. Jag har vänt tillbaka till enskilda meningar som genom sin pregnanta förmåga att inringa spänningen mellan det banala och det poetiska, mellan lätthet och djup, har gjort ett stort intryck på mig.
Därmed också sagt att det här inte är en novellsamling man skall läsa om man är intresserad av en bra historia. Det är snarare en bok man ska läsa om man vill komma närmare in på längtans väsen, på ungdomen, kärleken, erotiken och förlusten. Ibland är det här mycket nog. I varje fall när det gäller Roskva Koritzinskys fina korta novellsamling.