Förklädnader och familjeidentitet
Vilka kläder man har påverkar vilken familj man kan tillhöra och hur man kan skapa sin familjeidentitet. Författaren Mia Frank resonerar om familjen som förklädnad och lögn – men också trygghet.
I Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam har huvudpersonen klätt på sig en ny identitet. I kulturens sommarserie resonerar författaren Mia Franck kring familjen som förklädnad och lögn – men också som trygghet.
Familjens betydelse i litteraturen belyser både det privata och det offentliga livet. Vad är familj? På vilket sätt kan det relateras till uppfattningen om ett hem?
I Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam (2014) står huvudpersonen Miriam i början av berättelsen och betraktar sitt kök i ett drömlikt tillstånd och hon påpekar: ”… det kök hon älskade djupare och mer innerligt än hon någonsin älskade Olof och det vill inte säga lite.”
Att det är just köket hon betraktar är väsentligt, just det rummet är hennes främsta trygghetszon som hustru och mor i hemmet. Dessutom påpekar hon att hon de facto älskar hemmet mer än mannen hon gift sig med. Hemmets väggar är de Miriam litat på mest i sitt liv.
”Kärlekens dödsdans” kallar Suzanne Brøgger familjeproblematiken då hon talar om upproret mot familjen som institution i Fräls oss ifrån Kärleken (1973). Det är inget nytt att kärnfamiljen ramlar i bitar. Ändå är det svårt att tala om, för det kommer så mycket i vägen. Brøgger menar att världskrigen och kalla kriget gör det omöjligt att ifrågasätta familjeenheten, att det centrala blir det som betraktas som samhällets kärna, familjen, att den är den sista trygghetscellen i världen och därmed orubblig.
Axelssons roman inleds med att familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes åttiofemårsdag. När hon säger ”Jag heter inte Miriam” faller familjen sönder eftersom hon har ljugit om vem hon är och har varit.
En gång hette hon Malika och bodde i Bayern. Hon var rom och skickades till Auschwitz och till Ravensbrück under andra världskriget. När hon bytte sina trasiga kläder mot en död flickas klänning blev hon judinnan Miriam Goldberg. Hon klädde på sig en ny identitet.
Kläder och förklädnader
I min egen roman Bombträdgården (höst 2018), som handlar om ett finskt krigsbarn som flyttas från Finland till Sverige, är också kläderna föremål för intresse. Även om krigsbarnen vid förflyttningen hade fått nya kläder kunde de ofta betraktas som smutsiga, nerlusade rent av, och därför inte önskvärda att föra in i de nya familjer de skickas till. Barnen görs ”svenska” också genom bytet av kläder. Vilka kläder man har påverkar alltså vilken familj man kan tillhöra och hur man kan skapa sin familjeidentitet.
Simone de Beauvoir talar i Det andra könet (1949) om hur manlighet görs till en positiv norm och kvinnlighet kontrasteras som dess negativa motsats, den andra. Hennes ofta citerade fras ”Man föds inte till kvinna, man blir det” beskriver hur genus inlärs och rent av kläs på. Att byta kläder, klänning som Miriam/Malika, är att lära sig en annan sorts kvinnlighet. På liknande sätt byter de ofta mindre bemedlade finska krigsbarnen till en borgerlig familj i Sverige.
Kvinnorollen och dess förändring och frigörelseprocess, diskuteras i Carita Nyströms och Birgitta Bouchts Denna värld är vår. Handbok i systerskap (1975). I kapitlet ”Familjen upprätthåller förtryck” beskrivs tystnader och orättvisor i familjen. Det sägs: ”En riktig kvinna är primärt husmor och mor” vilket ifrågasätts i kursiveringen av ”riktig” och diskussion kring de förtrycksmekanismer som familjeenheten upprätthåller.
För Miriam/Malikas del är familjen mångfacetterad genom att hon bytt identitet och måste hemlighålla detta: ”Hon fick inte vara arg, irriterad eller plågad, hon var tvungen – bokstavligen tvingad! – att aldrig någonsin visa sina våndor för någon enda människa.” (s 153)
Familj är en plats, ofta i form av ett hus och innehåll. Familj är ett sätt att skapa familjekonturerna, ”klä på sig familjen”, och därmed anpassa sig till hur just ens egen familj fungerar. Familj är känslorna, trygghetszonen, hemligheterna och ibland är familjen för trång och svår att klä på. Familj är en resa mellan familjer där det är väsentligt att fundera på vad det betyder att höra hemma någonstans, att skapa ett idealt hem. (jfr Shelley Mallet 2004 Understanding Home: A Critical review of Literature)
I sin barndom har Miriam/Malika haft en stor familj som bott tillsammans. Hon har haft en bror, en pappa och en kusin. Allt lämnar hon bakom sig när hon byter klänning. I sin nya roll får hon en ny familj i form av en medfånge, Else: ”Och sedan tog [Else] kammen och drog den genom Miriams stubb. Kammade henne som en mor skulle ha kunnat kamma sin dotter.” Den nya familjegemenska pen hjälper Miriam/Malika att överleva för att fångarna tar hand om varandra.
Att anpassa sig, att vara rätt
Lögnen, att hon är judinna, tar hon med sig i de vita bussarna till Sverige där hon införlivas i en annan familj och småningom gifter sig. Hon blir styvmor åt en nyfödd pojke och känner att hon äntligen kommit hem. Ändå förblir den tidigare hustruns tallrikar en symbol för att hon är reservmamman ”… de där tallrikarna som hon fortfarande tänker på som Mariannes tallrikar och som hon av någon oklar anledning är oerhört rädd för att slå sönder.”
Såsom hon klätt på sig judinnans klänning klär hon på sig hemmafruns förkläde och stryker händerna över det. Samtidigt finns i bakgrunden allt hon lämnat bakom sig, både livet som rom och den döda judinnan i Ravensbrück.
Det väsentliga för Miriam/Malika är att anpassa sig, vara rätt. Hur hon ska bete sig lär hon sig av Hanna som tagit sig an henne: ”Blått är sobert, sa Hanna […] Sobert. Efteråt fick hon gå in på sitt rum och slå upp ordet i Svenska Akademiens ordlista för att få veta vad det betydde. Måttfull. Enkel. Smakfull.” Miriam/Malika vill vara en riktig dam i blått, den idealiska reservhustrun och reservmamman. I sin nya familj gömmer hon sig bakom en borgerlig fasad och i sin änglalika husfruroll. Ingen ska ha orsak att se bakom ytan.
Att familj är något mer än släkt och
Familj är plats, praktik och känsla, men det är nödvändigtvis inte en trygghetszon, kanske rentav tvärtom.
gener slår mig när jag läser om Miriam/Malika. Hennes berättelse som rom och judinna i koncentrationslägren väcker frågor. Hur är det att vara rom? Eller ännu hellre, hur är det att tvingas släppa taget om familjen för att överleva? Som judinna förändras Miriams/Malikas rörelseutrymme – trots att hon fortfarande är kvar i koncentrationslägret får hon en familjegemenskap i delade erfarenheter, ett kammat hår.
Lögn och trygghet
Familj är plats, praktik och känsla, men det är nödvändigtvis inte en trygghetszon, kanske rentav tvärtom. Att förflyttas mellan olika sorters familjer, att varje hem är en plats där man klär på sig sin klänning, sitt förkläde, följer med mig när jag tänker på mina egna familjer/hem.
Mina barndomshem och mitt nuvarande, dessutom då de fiktiva familjer jag skrivit om i Bombträdgården. Jag betraktar blandningen; hur familjen, platsen, skapandet av enheten och känslan för familjen/hemmet och det privata blandas med det offentliga, diskussionen om vad en familj kan vara och all det kärnfamiljskaos som stängs inne i lögn eller trygghet, kanske båda, som för Miriam/Malika. Familj är att skapa hemmet, idealet eller förljuget, genom att kamma ett hår, klä på sig blåa kläder och använda någon annans porslin.