Magiska fåglar och vattenplask
Kuhmo kammarmusik får stundom kritik för en överdrivet konservativ programplanering. De etablerade tonsättarnamnen från 1700- och 1800-talen är måhända överrepresenterade vid Lammasjärvis strand, men så bör det väl egentligen även vara. KAMMARMUSIK ● Konserter i Kuhmo kyrka och Kuhmohuset 17.7.
Kuhmofestivalen har trots allt etablerat sig som en genuint folklig festival. Många av konsertbesökarna har kanske aldrig tidigare hört favoriter som Mozarts Rondo alla turca – här i arrangemang för flöjt och stråktrio – Papagenas och Papagenos duett ur Trollflöjten eller Scen med tranor ur Sibelius Kuolemamusik. Åtminstone inte live.
Och visst fanns det på, exempelvis, tisdagsprogrammet rariteter så det räckte och blev över, även för den mer drivna konnässören. Eller, handen på hjärtat; hur många har tidigare hört sviten Souvenir de la Russie för fyrhändigt piano av en viss G.W. Marks, Hipocondrie à 7 Con- certanti av Jan Dismas Zelenka, Arnold Bax The poisoned fountain för två pianon eller arrangemanget för kammarensemble av Ottorino Respighis arrangemang av Rossinis pianostycken?
Knappast många, även om Respighis La boutique fantasque råkar vara en av Djagilevs och Ballets Russes största succéer. Zelenka räknas nu för tiden som en mästare av nästintill samma klass som Bach, Händel och Vivaldi. Bax är en underskattad engelsk samtida med Bartók och Stravinsky. Ändå Marks? Nå, självfallet en pseudonym för den purunge Brahms.
Detta bara några exempel på stimulerande överraskningar som kan möta den sporadiska Kuhmobesökaren, samtidigt som den mer luttrade lyssnaren förstås, vid behov, finner ett och annat att hänga upp sig på. Festivalprogrammering är en gång för alla frågan om en, inte sällan av praktiska omständigheter dikterad, delikat balansgång.
Geniala pastischer
Tisdagens konsertrubriker – dagens tema löd, på ett ungefär, ”Den magiska lådan” – kom stundtals dock att styra programplaneringen på ett konstnärligt föga tillfredsställande sätt. Så ledde till exempel rubriken ”Virvlar” till ett vatteninspirerat program som helhetsmässigt kändes onödigt enahanda, medan rubriken ”Papagenos butik” föga överraskande ledde till ett fågeltema som, förvånande nog, inte upptog ett endaste stycke av oslagbare musikaliske ornitologen Olivier Messiaen.
Var ska vi då börja i något som ändå inte kan bli annat än sporadiska plock ur en, lindrigt sagt, svåröverskådlig dagshelhet? Självfallet med den första konsertens första nummer: Antti Tikkanens och Minna Pensolas suveränt virtuosa och uppsluppna version av oslagbare musikaliske humoristen Georg Philipp Telemanns Gulliversvit för två violiner.
Inhemska unga Boreakvartetten är alltid värd en lovsång och deras version av Hugo Wolfs härliga Italienska serenad var nog så njutbar. Respighi är en alltför sällan spelad tonsättare. Förutom den redan nämnda balettmusiken fick vi oss till livs en av denne italienske Stravinskys geniala pastischer, sviten Gli uccelli för kammarorkester baserad på cembalostycken från barocken. Priya Mitchell stod åter för den mest sensitiva soloviolininsatsen i Ralph Vaughan Williams The lark ascending jag sannolikt någonsin hört.
Tyska oboisten Blanca Gleisner stod ävenså för en kämpainsats i bland annat Benjamin Brittens Phantasy Quartet – jo, en av konserterna var benämnd ”Fantasi” – samt Jukka Tiensuus soloverk Narcissus, medan Einojuhani Rautavaaras Cantus Arcticus, Peter Lönnqvists välfungerande pianoarrangemang och Laura Mikkolas sensitiva spel till trots, tyvärr kändes som en blek kopia av originalet.
Alessandra Ammara stod i sin tur för känsliga tolkningar av Debussys La cathédrale engloutie samt Ravels Une barque sur l’océan. Och visst var ju Duke Ellingtons Sunset and the Mockingbird (finfint gjord av Matilda Kärkkäinen, piano, Petri Mäkiharju, bas, och Harri Lehtinen, trummor) en såväl effektfull estetisk kontrast som en på alla sätt stämningsfull avrundning på fågelkonserten.