Elektroniska Lönneberga

Juli månad, tänker jag, är nog inte rätt tid att i ett kåseri försöka lösa exempelvis frågan om huruvida livet har en mening.

Återkommer således med ett definitivt svar på just det spörsmålet, låt säga i november.

Fast en del saker kan man ju faktiskt lösa på en gång om man bara lägger manken till. Till dessa hör frågan om varifrån vi har fått den i dag så populära elektroniska posten.

Tror ni mig, kära läsare, om jag nu exklusivt i HBL kan avslöja att denna i grunden är en svensk uppfinning?

Måste tillstå att jag blev väldigt skeptisk när jag häromdagen fick höra det. Hade inte läsglasögonen tillängliga, men gick genast in på internet och även om det kanske var en smula suddigt tyckte jag mig läsa;

”E-mail i Lönneberga, författare Astrid Lindgren, förstaupplaga 1963”.

Använde även mamma Alma och pappa Anton elektronisk post? Den första filmen, från år 1971, ger oss inga belägg för den teorin.

Som garvad reporter är man naturligtvis alltid en smula misstänksam. Allt tvivel for dock sin kos när jag därpå såg att boken sålts i runt 30 miljoner exemplar och översatts till drygt 50 språk.

Uppenbarligen var Katthult – och kanske hela Lönneberga – ett sorts tidigt Silicon Valley, alltså som Kiseldalen därborta i Amerikat.

Kan för mitt inre se hur Emil inifrån snickerboa håller tät mail-kontakt med Ida, Alfred och Lina, samtidigt som han tänker ut nya hyss.

Använde även mamma Alma och pappa Anton elektronisk post? Den första filmen, från år 1971, ger oss inga belägg för den teorin.

Och vad gäller exempelvis Krösa-Maja får vi nog helt enkelt inse att forskningen, så här långt efteråt, inte förmår att ge några klara besked.

En seriös reporter nöjer sig för övrigt inte med bara en källa. Intensiva sökningar på orden ”Vaahteramäen Eemili” ger vid handen att grundformen ”Vaahteramäki” är forntida finska och på ett sisådär kan översättas med ”informationsteknologi”. ”Eemili” då? Äsch, det är så klart fråga om en ren felskrivning!