Melankoliskt vackert farväl
Yle Teema 21.10
■ Sylvain Chomet fångade i alla fall mitt hjärta med den egensinniga vuxenanimationen Trion från Belleville (Les Triplettes de Belleville, 2003), där en äldre kvinna letar efter sitt barnbarn, en cyklist som kidnappats under Tour de France. Chomets följande projekt blev Illusionisten (L’Illusionniste, Frankrike/Storbritannien 2010), baserad på ett oproducerat manus av självaste Jacques Tati. Han hade tänkt sig en spelfilm men Chomet valde att än en gång förlita sig på animationen. Det var ett smart val.
Filmen följer illusionisten Tatischeff som i slutet av 50-talet lämnar Paris då det står klart att han inte kan tävla med de modernare former av underhållning som sveper över staden. Han tar sina saker och sin bitska kanin och beger sig via London till en lite skotsk ö där han underhåller lokalbefolkningen. Där träffar han den unga flickan Alice som fascineras av hans konster såpass att hon följer med honom när han lämnar ön och åker till Edinburgh. Väl där gör han sitt bästa för att ge henne allt hon vill ha, trots att det tvingar honom att överge magin till förmån för andra lågavlönade jobb.
Chomets film är melankolisk och i stunder sentimental. Den är blekt och sorgligt vacker, särskilt porträttet av Edinburgh fyllt av regn och deprimerade cirkusartister. Tatischeff är också klockrent ritad, Tati i både utseende och rörelsemönster. Filmen fungerar som ett slags farväl, både till och av Tati.
Illusionisten är nästintill en stumfilm med dialogen främst reducerad till mummel och bakgrundsljud. Även det känns som en tydlig blinkning till Tatis oeuvre. Men filmen blir något entonig i sitt berättande, och det är redan från början lätt att se vart vi är på väg.
Filmen har gett upphov till viss kritik då Tatis manus i hög grad anses vara regissörens brev till sin äldsta dotter som han övergav när hon var liten, något Chomet utelämnar från filmen.