Snart dansar dockan igen
Sini Oksanen är konservator och ägnar en del av sin arbetstid åt dockor och andra leksaker som gått länge i arv. Ofta har de skavanker, det får vi alla med tiden. En konservator återställer varsamt allt som går att rädda.
En del av kunderna hos experterna i Konservointikilta i Helsingfors är privatpersoner, men traditionellt kommer många uppdrag från museer, stiftelser, församlingar och försäkringsbolag.
– Här finns experter på måleri, textil och många olika material, så vi klarar av de flesta uppdragen utan utomstående hjälp, säger föremålskonservatorn Sini Oksanen som tillsammans med Veli-Matti Mursu tar hand om de gips-, keramik-, glas- och metallföremål som lämnas in. I praktiken är det ett yrke där man kombinerar hantverk och vetenskap.
Bland de mindre föremålen finns ganska ofta gamla leksaker med både emotionellt och kulturhistoriskt värde. När HBL besöker verkstaden i Hertonäs ligger en rad dockor från olika tidsperioder på bordet för en första undersökning.
Risk för ohyra
– Om en docka har äkta hår, som de finare oftast hade, kan man hitta många slags insekter i hårbottnen. En del av håret kan också vara söndertuggat av gnagare, säger Veli-Matti Mursu. Alla slags naturmaterial är utsatta för angrepp med tiden, och dockor har ofta legat undanstoppade på någon vind innan de hittats av en ny generation som kanske vill bevara dem med lite mera ansvarskänsla.
– När man börjar peta på en gammal docka med en bomullstuss märker man hur mycket beläggning den samlat på sig, säger Sini Oksanen. Den första docka hon går igenom släpper ifrån sig både damm och ludd, och dessutom ett par rester av någon död insekt.
– För säkerhets skull har vi allra först behandlat dockorna mot ohyra, men det fanns inga levande kryp i dem längre, säger hon. Däremot har de hemsydda kläderna, från folkdräkt till aftondräkt, en hel del minnen i form av hål och missfärgningar.
– Vår textilkonservator kommer att ta hand om kläderna småningom, vi koncentrerar oss på själva stommen med porslins- eller guttaperkadelar, säger hon. Blinkande ögon kan ha fallit in i huvudet, andra har varit målade på huvudet och slitits bort.
– En grundregel för en konservator är att de material och färger man använder ska gå att avlägsna vid behov, men samtidigt ska de vara så bra att föremålet blir tilltalande att se på, säger Veli-Matti Mursu.
Ofta får konservatorerna in enstaka föremål, ibland samlingar. Nu råkar alla dockor komma från samma ägare. Ibland kommer det in någon enstaka leksaksbil, ofta av plåt.
– Där gäller samma regler. Vi målar inte om hela bilen, vi limmar fast lossnade flagor och prickar i skador med samma färgnyans. Kommer man nära ser man alltid var de reparerade partierna finns, men det är meningen, säger Veli-Matti Mursu.
– Även om gamla föremål kan innehålla oförutsedda överraskningar försöker vi alltid ge en preliminär tidtabell för konserveringen, men den måste vara ganska ungefärlig. Det måste bedömas från fall till fall, säger han.
– Plastmaterial är en växande utmaning för vår yrkesgrupp, säger Sini Oksanen. Trots att plast i naturen är alldeles för långlivat gäller inte samma sak för leksaker och andra föremål. En plastdocka kan lätt förstöras bara av att ligga stilla på en hylla. Det finns många kemiska processer att se upp med, säger hon. Och en helt annan sak är den elektronik som plockas in i vissa nyare leksaker.
Tålamod och lugn
För att bli konservator bör man vara kreativ och intresserad av problemlösning. Både kemi och konsthistoria ska gärna kännas intressant. Helst ska man vara praktiskt lagd och tycka om att pillra med småsaker. Man ska inte heller känna att man genast måste bli klar med ett projekt, för ibland måste de ligga och vänta innan man kan fortsätta med nästa steg, säger Veli-Matti Mursu.
– En av utmaningarna, och en del av charmen med yrket, är att det sällan finns patentlösningar. Varje föremål kräver att man i lugn och ro undersöker det och funderar vilken metod, vilket lim eller vilka målfärger som skulle fungera bäst just den här gången, säger Sini Oksanen.
De har en önskan som de gärna vill förmedla till alla läsare: Försök inte själva limma och reparera era älskade föremål. Det ställer bara till med extra jobb för oss när ni märker att det inte blev så bra som det var tänkt.
– Om vi ska öppna sneda limfogar måste vi först ta reda på vilket lim som använts och hur det reagerar på olika behandlingar. Vi måste ta oss ner till brottytan och få den ren igen. Bara det kan ta lika lång tid som att reparera ett trasigt föremål.
När ett konserverat föremål lämnar verkstaden finns alla arbetsskeden och allt material listat i ett dokument som kunden får. Det är bra att ha nästa gång någonting ska göras, och ett bra komplement till den lista över föremålets historia som vi ju alla borde skriva ner så länge någon kommer ihåg den.