Populisterna samlar sina led

Populistpartierna i Europa smider planer på samarbete. I det ingår att trappa upp retoriken. Också den om medier som fiender.

Sannfinländarna och Sverigedemokraterna på samma scen i Björneborg. Smaka på det. Det är en historisk scen. Med Timo Soini som partiledare för Sannfinländarna hade det varit omöjligt. För Jussi Halla-aho är Sverigedemokraterna en natulig samarbetspartner. Enligt honom själv.

Det är hett under träden i Rådhusets park där hundratalet människor sitter och lyssnar på de båda populistpartierna. Men framförallt är det en välregisserad tillställning. Debatten leds av eget folk och uppställningen är som hämtad ur en lärobok om populism: allt går ut på att skapa bilden av det klassiska imperativet vi mot dem. Och ”dem” varierar: ena stunden är det EU, som byts ut mot medierna och till sist, och mest av allt, invandrarna.

Det finns en mästare på scenen, och det är Halla-aho. Publiken äter ur hans hand. I och med att moderatorn också är Sannfinländare finns det inget utrymme för motfrågor eller debatt. Alla påståenden på scenen får stå oemotsagda.

Som att Sannfinländarna fryses ut, stämplas och behandlas annorlunda. Den som hävdar det allra mest är vice ordförande Laura Huhtasaari. Hon påstår att hon är hatad och behandlas illa av medier och debattörer.

Upplevelsen är naturligtvis hennes egen, den kan man inte ha synpunkter på.

Däremot är det ett faktum att hon har varit på flera debatter under den gångna veckan som en i raden av politiker. Hon har fått samma frågor som de andra, hon har haft samma möjligheter att svara. Hon har inte särbehandlats.

Debatten i Rådhusparken hålls för att det är Sannfinländarnas dag. På samma sätt som de andra partierna har haft sin dag. På samma scen, med samma mängd tid.

Men den bilden passar illa med den sinnebild av utanförskap som Sannfinländarna vill förmedla.

I den klassiska populistiska retoriken ingår att sabla ner medierna som lögnaktiga. Mediebranschen kan, som alla andra branscher, bli bättre. Men i grunden finns en yrkesetik som utgår från en önskan om att uppdaga sanningen. Vilken den än är.

Det är därför journalister kan upplevas som obekväma. För att vi ställer frågor, är nyfikna, inte nöjer oss. Och just där i Rådhusparken

blir det uppenbart hur obekvämt det är för populisterna. En faktabaserad sanning passar inte alltid in på den värld de tagit sig före att måla upp.

De svenska gästerna är förvånade: vi trodde att klimatet i Finland var annorlunda än svenskarnas isoleringstaktik och beröringsskräck, säger de.

I Finland har ju Sannfinländarna valts in i regeringen.

Men det glömmer Halla-aho och Huhtasaari att kommentera inför gästerna. I stället låter de förstå att medierna i Finland är lika falska som mainstreammedier överlag i väst. Publiken applåderar. Halla-aho säger också andra intressanta saker. Som att det inte är realistiskt att Finland ska gå ur EU. Dessutom finns det områden som sköts bäst med samarbete. Som gränskontroller. Han är också mer optimistik nu än vid EU-valet 2014. Det beror på att det finns stora chanser att gruppen EU-skeptiska partier inte bara växer efter EU-valet nästa år utan framförallt klarar av att samarbeta på ett nytt sätt.

Hittills har de populistiska partierna i Europa varit spretiga och oorganiserade, men nu sker en samordning. En bit i det bygget är också den amerikanska spindoktorn Steve Bannon som lär ut sina konster till tyska Alternative für Deutschland.

Halla-aho nämner i optimistiska ordalag populistpartier i Italien, Österrike, Danmark och Nederländerna när han talar om samarbete på europeisk nivå.

Och så då Sverigedemokraterna som den här månaden välkomnades till samma partigrupp i EU, den för konservativa reformister (ECR).

Halla-aho har en plan. Utan tvekan.