En attraktiv ankdamm
Svenskan i Finland är ett krympande isflak. Vi guppar i den omgivande finsktalande oceanen och smälter bort, bit för bit. Snart finns inget kvar. Låter det bekant? Ja. Stämmer det? Nej.
Andelen finländare som registrerar sig som svensktalande minskar inte längre. Isflaket växer, som Mattias Fagerholm konstaterar i tankesmedjan Agendas färska rapport. Till det finns tre orsaker. Och eftersom isflaket blir en allt knepigare metafor genast när det gör annat än smälter skuttar jag nu direkt till vår andra naturliknelse, dammen.
En ström som tillför friskt vatten till ankdammen är då svenskspråkiga får barn med varandra. De har också högre fruktsamhet än andra finländska par, fast det varierar med boningsorten: där Larsmo stoltserar med genomsnittliga 3,4 barn per kvinna föds färre barn i landets mer sydliga och urbaniserade delar.
Överlag verkar barnskaffningen bland Finlands svensktalande likna Sveriges: jämfört med hela Finland är det lägre barnlöshet, färre skilsmässor och ett stabilt tvåbarnsmönster som gäller.
En annan vitaliserande ström till ankdammen utgörs av inflyttarna. Det kommer både svensktalande från Sverige och immigranter som väljer det andra inhemska. Jag tänker på Hassan, den irakiska unga man som hösten 2015 i veckor simmade och vandrade genom Europa. Han fick hjälp av finlandssvenska eldsjälar och har jobbat i Hangö, studerat i Karis och nu senast blivit fast anställd på en ansedd restaurang på Åland. Hassans svenska är flytande.
Den tredje viktiga strömmen kommer från tvåspråkiga familjer. Som känt har svensktalande finländare numera oftast en finskspråkig partner. Tidigare brukade barnen i sådana familjer registreras som finskspråkiga. Men den trenden har vänt med besked. Som Fjalar Finnäs skriver i Agendas rapport: “Under 1970-talet blev majoriteten av barnen i formellt tvåspråkiga familjer finskspråkiga men svenskan har blivit allt starkare och sedan millennieskiftet blir två tredjedelar av barnen svenskspråkiga.”
Den finlandssvenska tillväxten ser ljus ut. Det föds lite över två svenskspråkiga barn per finländsk kvinna.
En gång i tiden lanserade tidskriften Ny Tid den geniala kampanjen Åta riski: rakastu suomenruotsalaiseen, som HBL senare framgångsrikt kopierade (om än utan det roliga å:et). Och det är vad som faktiskt hänt. Risken att tala, läsa, älska, fostra och registrera sig på svenska tas allt oftare.
Utanför språkregistren har vi dessutom en mängd andra stöttepelare: språkbadande finskspråkiga, aktivt tvåspråkiga kolleger och vänner, en kulturell trend där inneställen får svenska namn.
Trots alla orosmoment borde ankdammen fira. Samt tacka föräldrarna, lärarna, hobbytränarna, alla dem som jobbar för svenska och tvåspråkighet. Det lyckades!
Tänk inte stackars isflak. Tänk en damm, lämpligt lockande, öppen även för andra än ankor.
Tänk inte stackars isflak. Tänk en damm, lämpligt lockande, öppen även för andra än ankor.