Naturen tar över
Temat för nya utställningen 2016–2018 är naturens makt. Konstnärsduon IC-98 skapar en fantasi där människans tid redan är förbi och naturen är i full gång med att förgöra det vi lämnat efter oss.
KONST
IC-98: 2016-2018 Konsthallen, Nervandersgatan 3. Till den 5.8.
En stor del av den konstnärligt och intellektuellt framgångsrika konceptuella konsten behandlar på ett eller annat sätt makt. Klassamhälle, strukturell rasism eller könsnormer är bara några exempel på tunga ämnen som i konsten kan behandlas på ett insiktsfullt och värdigt sätt. När det är bra är det med andra ord rasande bra. Ett inhemskt exempel på detta är Museum of Nonhumanity från 2016: en utställning i en gammal industrihall i Södervik där dehumanisering och normalisering av grymhet behandlades på ett briljant om än texttungt sätt. Två år senare är den akademiska konstnärsduon IC-98s utställning på Konsthallen en liknande upplevelse i en lite mer poetisk och drömlik tappning.
IC-98 utgörs av Visa Suonpää och Patrik Söderlund som sedan sent 1990-tal arbetat ihop. Duon har under sin två decennier långa karriär vunnit flera priser och bland annat ställt ut på Venedigbiennalen och på Victoria and Albert Museum i London. En förklaring till detta finns i Su- onpääs och Söderlunds arbetstakt – utställningen på Konsthallen består av sex verk utförda under de senaste två åren. Det är inte lite med tanke på nivån eller mängden koordination involverad i verken som alla är gjorda i samarbete med andra män (av 25 namngivna medarbetare är endast 6 kvinnor, varav bara en som varit direkt involverad i den konstnärliga produktionsprocessen – håhåjaja).
Temat i 2016–2018 är naturens makt, och i världen som målas upp i utställningen är den makten självklar och skön. I de fantasier som IC98 skapar är människans tid redan förbi, och naturen är i full gång med att sakta bryta ner och förgöra det vi lämnat efter oss. Här är framtidsvisionen en intressant kombination av dystopi och utopi.
De animerade jätteprojektionerna Nekropolis och Epokhe (The Last Sixth of the Final Hour) tycks visa jordens undergång. Allting faller isär, rämnar, pulveriseras, förstörs, men i ett rofyllt tempo. De svartvita verken innehåller 3D-animation och har ett vackert djup och ett lugn över sig. Nekropolis är inspirerat av två föreläsningar av John Ruskin från år 1884, i vilka den mångsidiga brittiska konstkritikern talade om industrialismens möjliga inverkan på meteorologiska fenomen. På ett subtilt sätt refererar animationen visuellt till viktorianska etsningar, medan Epokhe som inte har någon motsvarande historisk referens känns mer digital och förankrad i nuet.
En visuellt omvälvande upplevelse
IC-98 visar i Konsthallen att intellektuell konst inte behöver vara komplicerad eller torr. Trots det gedigna bakgrundsarbetet, de intressanta referenserna och det stora allvaret finns det ändå en klar strävan efter att först och främst ge betraktaren en visuellt omvälvande upplevelse. Den monumentala gobelängen A World in Waiting, gjord i samarbete med konstnären och textildesignern Kustaa Saksi, avbildar växter vars frön finns arkiverade i frövalvet på Svalbard. I textilverket visas en blomstrande version av klimatförändringen, på en gång vacker och grym. Samma stämning finns i filmen Omnia Mutantur som är så välgjord och utstuderad att det nästan stör upplevelsen – i jämförelse känns till exempel brittiska Isaac Juliens lyxiga jätteproduktion Ten Thousand Waves som visas på Galerie Forsblom nästan tafflig.
Utställningens viktigaste verk är ändå det visuellt minst spektakulära. Khronos Hus är ett gränsöverskridande konstprojekt som påbörjades år 2016 när aktiebolaget IC-98, ägt av Suonpää och Söderlund, köpte ett förfallet hemman i Pöytis i Egentliga Finland. Det drygt 2 000 kvadratmeter stora området kartlades in i minsta detalj och förseglades sedan med hjälp av ett metallstaket. Planen är att hemmanet i all framtid ska vara skyddat från mänsklig intervention och att naturen ostörd ska få gå åt området. Vart det hela kommer att leda är oklart: kanske allt plastskräp på området någon gång om tusentals år äntligen brutits ner, kanske någon byråkratisk process kommer sätta stopp för projektet om något sekel. Med allra största sannolikhet kommer dock Khronos Hus att överleva alla som hittills varit inblandade. Det är mäktigt.
Bakom ett projekt som Khronos Hus finns en stor mängd pappersarbete och inte så mycket annat. Visserligen ställs all dokumentation prydligt ut i glasmontrar, men som ett välkommet extra finns även en virtual reality-version av området. Med hjälp av en vr-hjälm går det att besöka hemmanet, och likt allt annat i utställningen är den animerade verkligheten välgjord och trovärdig. Rosenbuskarna som breder ut sig och fladdermössen som flyger i skymningen får en att heja på naturen snarare än på människan. Gång på gång tycks IC-98 säga att framtiden inte är människans, men vad gör det egentligen när det kommer att bli så vackert, så mäktigt, så fantastiskt, så majestätiskt? Efter ett besök på Konsthallen är man benägen att hålla med.
Gång på gång tycks IC-98 säga att framtiden inte är människans, men vad gör det egentligen när det kommer att bli så vackert, så mäktigt, så fantastiskt, så majestätiskt?