Så länge det finns humor finns det hopp
Elva år efter den uppmärksammade Myggor och tigrar har tiden kommit i kapp Maja Lundgren. Själv har hon sedan länge gått vidare, nu till science fiction. I sin nya roman driver hon med den stora samtidsgenren framför andra: dystopin.
Språket har kollapsat och människorna kan inte längre koppla bort chippen som de har låtit placera i sina hjärnor. De som har råd opererar bort dem, de andra kämpar sig fram i tillvaron med ett ständigt pågående brus och informationsflöde i sina huvuden.
– Hela Mundus Mindspeak är bara kaos, säger Maja Lundgren.
Ordet Mindspeak är ett lån från den amerikanska science fictionförfattaren Ursula K Le Guin. Själva termen, Mundus Mindspeak, är majalundgrenska för ett inomkroppsligt intranät som inte längre funkar. I hennes kommande roman Den skenande planeten blir det också en av förklaringarna till att de sönderstressade jordborna inte längre klarar av att uttrycka sig i hela meningar.
Just det där sista känns påfallande bekant. Vem upplever inte stundtals sitt inre som överhettat och fragmenterat? Även själva romantiteln är en rätt passande beskrivning av jorden som vi ser den.
– Det är väldigt likt. Allt det här med desinformation är också en viktig poäng i boken. Människorna vet knappt vad som händer i andra länder, det är kaos i informationssystemet. De får använda sig av kurirer och spioner och skicka människor över haven.
En litterär kaustiksoda
”Jag vill vara en kaustiksoda i kanon” skrev Maja Lundgren i den självbiografiska Myggor och tigrar, en litterär programförklaring som kan sägas gälla för alla hennes böcker. Hennes dystopiska framtidsroman är språkligt finurlig snarare än dyster. Maja Lundgren har haft roligt när hon skrivit.
– Man kan göra totalt nattsvarta dystopier om vilken tid som helst, jorden har alltid gått under, säger hon och exemplifierar med genombrottsromanen Pompeji som inleds med berättelser om järnmärken och undergångsprofetior.
– Men det är också en drift med det. Jag gillar när humorn får komma in även i mörka berättelser, som en dimension och livssyn. Om man tar bort humorn från tillvaron finns
det inte mycket att hoppas på.
I den omdebatterade Myggor och tigrar jämförde Lundgren delar av den manliga, svenska kulturvärldens upprepade myggstick med den napolitanska maffian. Men det var valet att, ett år före Lars Noréns En dramatikers dagbok, namnge författare och kulturredaktörer som väckte ramaskri inte bara bland de utpekade.
När hon under höstens metoorörelse lyftes fram som en föregångare, blev det ändå problematiskt. Metoo handlade till stor del om fysiska övergrepp, det Lundgren skrev om var något annat.
– Jag var heller inget offer, jag var indragen och det går att se mig som en del av problemet om man vill. Men det är häpnadsväckande att det ändå går att prata om saker nu, det är väldigt härligt.
Elva år senare är hon fortfarande uppriktigt glad över att hon skrev Myggor och tigrar som i vår har givits ut i nytryck.
– Jag är så otroligt stolt. Så fort jag råkar höra någon läsa ur den känner jag att jag älskar den, säger hon och daskar till sig på kinden.
– Skäms, så här säger man inte om sin egen bok, det är väldigt opassande! Den höll på att kosta mig livet, men den är väldigt bra. Sedan har den ju kostat mig karriär, pengar och grejsimojs, det har den faktiskt gjort, men jag måste ändå skryta.
Hejade på Mexiko
I sommar vikarierar Maja Lundgren på ett demensboende och höll fram till förlustmatchen mot Brasilien på Mexiko i fotbolls-VM. Maja Lundgren publicerar ordknappa romaner vart åttonde år, idéerna måste falla på plats och mogna; de är tyvärr svåra att forcera även om hon bra gärna skulle vilja.
Om hon i Pompej göt liv i den framgrävda staden med hjälp av antik sexochsnuskgraffiti vilar hon den här gången på såväl Blade runner som Platon.
Det dystopiska jordelivet jämförs med den paradisskimrande tillvaron på planeten Zarmina, vars invånare och människoättlingar medvetet har valt att vända skriftkonsten ryggen för att i stället lära sig utantill. Varför inte skriva och läsa?
– Det där är en urgammal idé från Platon, dialogen Faidros, där han talar om skriftkonstens fördärvlighet, säger hon utan att blinka.
– Det är lättare att bluffa med skrift. Jag tror att Platon skriver att man kan bli skenlärd. Man kan så enkelt briljera genom att bara klippa ihop. Det är inte lika lätt muntligt, i så fall måste man memorera saker och det kräver lite mer.