Kärleken sköljde in som en våg
De var gifta och levde med män. Aldrig tidigare hade de sett åt en kvinna. Tills de träffade varandra.
– Det var som en tsunami av känslor, säger Tina Fontler Lundin.
En hand på en axel och en varm blick. Tina Fontler Lundin och Lena Lundin är fortfarande så nykära att de inte riktigt vill släppa varandra, vare sig med blicken eller rent fysiskt.
De bjuder på kaffe på sin soliga altan i södra Stockholm. Här, i ett gammalt soldattorp från 1800-talet, har Tina och Lena äntligen hitta hem.
Men vägen hit var långt ifrån självklar – för någon av dem.
– För mig fanns det inte på kartan att leva med en kvinna. Faktum är att jag troligen var en av Stockholms värsta homofober. I dag kan jag inte förstå hur jag tänkte. Såg jag två lesbiska kvinnor på stan vände jag bort blicken. Jag ryggade tillbaka. Jag ville inte se på dem, säger Lena.
Hon har levt i två äktenskap med män och alltid betraktat sig själv som heterosexuell.
– För mig fanns inga andra alternativ. Tills jag träffade Tina.
Hundintresse förde samman
Tina ler. Hennes historia är snarlik. Hon levde med man och fyra barn i en radhusförort. Framtiden var utstakad och hon trivdes med livet, precis som Lena.
– Det var en bra tillvaro, ett vanligt liv. Jag och min man bråkade inte, men det slog heller inga gnistor, säger Tina och häller upp mer kaffe.
Valpen Dexter lägger sig till rätta i skuggan under bordet. Både Tina och Lena är inbitna hundmänniskor och det var faktiskt just hundintresset som förde dem samman. Lena leder kurser i viltspår och en kväll var Tina där med sin hund Våfflan.
De tränade tillsammans med hundarna och Lena och Tina märkte snart att de trivdes i varandras sällskap.
– Jag såg Lena som en härlig människa, någon jag skulle kunna umgås med.
De fortsatte ses under kursens gång, småpratade lite och övade viltspår. Och det som hände sedan kan ingen av dem riktigt förklara.
– Det låter som en riktig kioskvältare. Det var väldigt märkligt. Men jag drabbades verkligen av kärleken. Jag minns det så väl. Jag stannade vid ett rödljus på Huddingevägen och fick ett sms. Det var Lena. Hon skrev att jag var rolig. Där och då var det som en blixt eller ett bombnedslag eller vad du vill: ”Fan, vad jag känner för den här människan”. Det var helt sjukt, säger Tina.
Bekände färg
Det var en härlig känsla, men tveeggad. Tina kände inte igen sig själv, kände inte igen sina egna känslor. Dessutom var hon gift sedan 26 år tillbaka, med en man.
– Jag hade aldrig ens tittat åt en kvinna tidigare. Jag gick en vecka som i ett vakuum. Jag åt inte, jag sov inte, jag bara tänkte på Lena.
Hon var tvungen att agera på något sätt, men hur? Efter mycket vånda och många sömnlösa nätter beslutade hon sig för att skriva ett sms till Lena. Hon bekände sina känslor och la alla kort på bordet. Lena svarade att hon var smickrad, men inte kände likadant.
Det var, konstigt nog, precis det svar Tina hoppats på.
– Jag blev lättad eftersom jag slapp ta tag i vem jag var och vad jag kände. För mig var det helt okänd mark att bli kär i en kvinna och det skruvade om hela min värld.
”Det var kärlek”
Men Tina och Lena höll ändå kontakten. De skojbråkade via sms om favoritlag i fotboll och förhörde sig flera
❞ När jag i dag hör homofober kan jag prata med dem, berätta hur jag tänkte förr och var jag är i dag. Jag försöker få dem att se människorna bakom. Lena Lundin
gånger i veckan om vad den andre gjorde.
– Jag började nog få känslor för Tina, men förstod nog inte att det var kärlekskänslor, säger Lena.
Till slut bestämde de sig för att ses för att ta en öl.
– Vi satt där i flera timmar. Det var fantastiskt. När vi skildes åt gav Tina mig en riktig smackare mitt på munnen. Jag kunde inte värja mig. Halva jag skrek: ”Åh, vad härligt” och andra halvan skrek: ”Åh, nej”. Men efter det insåg jag helt enkelt att jag var kär i Tina. Det var som att en rullgardin gått upp, det var kärlek, helt enkelt.
Oro för vänkretsen
Förvirringen var stor, men vägen framåt självklar. Det gick inte att gå tillbaka eller leva som innan. De lämnade sina män. Separationerna var smärtfyllda.
– Min exman blev chockad. Han kände till min enorma homofobi och insåg direkt vilken ångest jag hade haft. I mitt huvud var det fullkomlig kaos. Jag var orolig för vad andra skulle tänka, att jag skulle hamna i ett socialt kylskåp och tappa hela umgängeskretsen, säger Lena.
Men hon hade inte behövt oroa sig. När det nyblivna paret väl kom ut föll de mjukt.
– Ingen har tyckt att det har varit konstigt. Ingen har vänt oss ryggen. I stället har folk gratulerat oss och varit glada för vår skull. Vi verkar ha valt rätt umgänge, säger Tina.
Min exman kommer jättebra överens med Tina. Vi har delad vårdnad om en av våra tre hundar, så de ses rätt ofta, säger Lena.
Skratta tillsammans
De beskriver den första tiden som en tsunami av känslor. Men vad händer när vågen lägger sig och vardagen smyger sig på? Nu har paret varit tillsammans i nästan tre år, och i mars förra året gifte de sig.
– Jag älskar vardagen med Lena. Vi har så lätt för att prata, så lätt för att skratta. Jag är fortfarande löjligt nyförälskad, säger Tina.
Att leva med en kvinna är annorlunda, enas de båda om.
– Inget är tabu när det gäller kroppen, vi kan skratta åt en ovaxad bikinilinje eller en bilring tillsammans. Vi känner igen oss i varandra. Men den största skillnaden är nog att vi kan vara nära varandra utan att det finns förväntningar på att det ska bli något mer, säger Lena.
– Jag har varit jättekär i män, men den här kärleken är mer intensiv på något sätt, mer nära, säger Tina.
Trots att de nu lever i en homosexuell relation känner ingen av dem behov att berätta för hela världen eller strida för att förändra synen på samkönade relationer.
– Vi behöver inte manifestera vår kärlek. Vi är Lena och Tina och vi är kära. Det är inte politik, säger Lena. Lena, hur tänker du i dag kring homofobin du kände tidigare? – När jag i dag hör homofober kan jag prata med dem, berätta hur jag tänkte förr och var jag är i dag. Jag försöker få dem att se människorna bakom. Kanske kände jag mig hotad, kanske provocerades jag av att kvinnorna levde ett liv jag själv ville leva. Men jag tror inte jag skulle ha blivit kär i någon annan kvinna. Jag är kär i Tina för att hon är människa, inte för att hon är kvinna, säger Lena.
– Det viktiga är inte vilket kön man är kär i, det viktiga är kärleken, säger Tina.