Sonja Koskinen vill utveckla handbollen i Finland
Sonja Koskinen avslutade sin spelarkarriär efter det senaste guldet med Dicken våras. Handbollen kan hon dock inte lämna, utan målvakten vill vara med och utveckla grenen i Finland.
Fyra FM-guld. Tio år i landslaget. Ett år i Danmark och sex år i Sverige. Meritlistan är imponerande, men nu har Sonja Koskinen, Svenskfinlands bästa handbollsmålvakt genom tiderna, spelat klart.
– Just nu väntar jag på semester. Ska ta det lugnt och åka ut till landet och träffa lite kompisar. För övrigt är det jobb och motion som gäller, berättar Koskinen om det civila livet på ett kafé i Helsingfors centrum.
Att koppla av från handbollen är ingen lätt uppgift, men beslutet om att det var dags att lägga ner karriären hade mognat redan under en längre tid.
– Redan innan flytten tillbaka till Finland funderade jag på att inte längre spela handboll, men upplevde att jag ännu ville bidra med rutin och försöka hjälpa med den kunskapen jag hade.
– Handboll är ändå min gren och jag kommer inte att lämna den helt – nu har jag gjort mitt på plan.
Också lagkamraten Betina Lillqvist meddelade att hon avslutar karriären efter den gångna säsongen. Enligt Koskinen var det dock frågan om individuella beslut.
– Vi känner varandra från långt tillbaka och hon var den jag kunde öppna mig med till då jag gick med dessa tankar. Man fick lite medförståelse. Vi påverkade inte varandras beslut.
Och vilket avslut det blev på karriären – Dicken vände ett underläge i finalserien mot HIFK och tog till slut sitt fjärde mästerskap i följd.
– Då vi låg under med 2–1 var man lite orolig. Men då gällde det bara att tänka positivt och tro på att vi kunde vända. Visst fanns det tvivel längs med vägen och jag tror ganska många i laget funderade i något skede att det kanske inte blir guld i år. Vad var det då som fick er att vända finalserien? – Jag tror det var faktumet att vi hatar att förlora och har vinnarmentaliteten och erfarenhet. Vi kunde ta det sista steget som krävdes. Vi hade kanske spelat lite på sparlåga då det hade gått så bra och vi behövde lite väl många väckarklockor för att få ut det sista. Ett bra lag är bäst när det gäller.
Överlag gick säsongen lite uppochner, berättar Koskinen.
– Vi hade en jättestark höstsäsong och var så gott som obesegrade. Dock var misslyckandet i cupen en besvikelse. Sedan var vintern och våren tung och vi kom inte upp på vår egen nivå i semifinalerna heller, det var lite ostabilt. Men då allt skulle paketeras ihop och summeras så rådde den bästa känslan.
Lärorik färd
När dammet från mästerskapsfirandet hade lagt sig, kunde hon nu med lugn och ro blicka tillbaka över karriären, vilken hon beskriver som lyckad. Åren utomlands utvecklade henne stort som spelare och människa och bidrog dessutom med en massa bestående vänskaper.
– Jag lärde mig att kolla på Champions League, EM, VM, följa med internationella spelare och att överlag tänka handboll på ett annat sätt. Att man kan satsa på det om man vill och det finns möjligheter för det. Kanske inte i Finland för tillfället, men vill man så är det okej att satsa och åka utomlands.
Som en rolig anekdot berättar Koskinen om något som nästan blev en glädje för livet.
– Ett starkt minne är från Danmark. Vi skulle spela cupmatch mot Viborg, som hade vunnit Champions League året innan, och vi spelade mot dem i vårt Haderslev med cirka 30 000 invånare. Jag bodde i en bryggerifamilj och inför matchen sade pappan att Sonja om ni segrar så bjuder jag på öl resten av ditt liv.
– Jag konstaterade att ”challenge accepted”! I matchen spelade jag jätte bra, men trots det förlorade vi nog med säkert 15 mål, skrattar Koskinen.
Vid frågan om Koskinen ångrar något blir hon aningen fundersam. Det är inte egentligen något hon ångrar, men tiden i Sverige lämnade inte en helt perfekt smak i munnen. Man ska självklart ha tålamod, men att vara andra eller tredje valet under en så lång period var jobbigt och krävande och en av orsakerna bakom flytten hem till Finland, förklarar Koskinen.
– Jag skulle inte vara här om jag inte gjort allt det jag gjorde. Jag kanske ångrar ibland att jag inte stannade ett år längre i Västerås, men samtidigt tänker jag att väntar man faktiskt sex år på att få sin riktiga chans? Det ska inte ta sex år för någon att tro på mig ordentligt.
Det krävs förändring
Under sina år som målvakt på toppnivå i norden har Koskinen fått följa med handboll av olika slag och hon har en tydlig bild om hur sporten har utvecklats.
– Handbollen har blivit mycket snabbare och mer teknisk. Missar du något blir du straffad omedelbart.
– I Finland har det ju nog ändrats en del om man jämför med 2009 och dagens läge. Men jag tror vi skulle behöva göra något lite annorlunda i större utsträckning för att det skulle gå bättre.
Med de orden styrs diskussionen in på ämnet som Koskinen har mycket att säga om. Hon vill verkligen se en bättre omgivning för handbollen i Finland.
Genom en tankelek får Koskinen sätta sig i rollen av enväldig handbollshärskare i Finland – vad skulle hon då göra?
– Jag skulle besluta att det är obligatoriskt att ha handboll i skolorna och att man behöver jobba med att sprida handbollen. Just nu ses det enbart som finlandssvenskarnas gren och det tycker jag är helt löjligt.
Koskinen anser att handboll är det perfekta paketet med styrka, snabbhet, fysik och taktik. Grenen borde passa samtliga finländare oavsett geografiskt läge.
– Det borde också visas mer handboll på tv och man borde få folk att intressera sig i större utsträckning. Jag förstår att vi inte kan få tio nya herr- och damlag, men vi måste börja med de små så att vi om tio år kan ha bra lag lite längre bort i landet. Det är skillnad på att åka på bortamatch till Åbo eller att åka till Lund med en åtta timmars enkelresa.
Också handbollens ekonomiska situation är något Koskinen är fundersam över. Hur kan man få grenen ekonomiskt starkare? Fler lönebetalande lag skulle göra det hela mycket mer attraktivt för spelare, förklarar hon.
Inför kommande säsong meddelade både ÅIFK och Atlas att de inte kommer ha några lag med i damernas handbollsserie på grund av spelarbrist. Koskinen ser på utvecklingen med oro.
– Tyvärr snackades det redan om det i våras. Jag förstår att situationen inte går att rädda om det inte finns spelare, men då har något hänt där innan och jag tycker inte att vi ska acceptera det.
– Det är tre lag på två år som faller ut och det är inte okej, det är inte så vi vill att handbollen ska se ut. Jag skulle ha förväntat mig lite mer frustration över det – något har ju brustit under årens lopp.
Koskinen har inga direkta svar på hur man kunde motverka den negativa trenden. Ett alternativ kunde dock just vara att satsa på handboll i skolorna genom att utbilda gymnastiklärare i grenen och därmed locka barn till att spela. Något som redan är på gång är skolturnéer där handbollen presenteras i skolor.
– Jag tror vi skulle behöva ta en tankeställare, och med vi menar jag förbundet och hela handbollsgemenskapen, över vad vi gjort hittills och med vilka resultat. Vad kan vi göra om för att få in friska vindar och hur gör de i andra länder? Finns det exempel från andra länder vi kan lära oss av?
Hon lyfter också upp oredan kring damlandslaget under de senaste åren. Man har varit tvungna att avstå från bland annat mästerskapskval på grund av bristfällig ekonomi. Spelarna har känt att de inte får ett fullständigt stöd.
– Under mina tio år i landslaget upplever jag inte att vi skulle ha haft en konkret målsättning för att veta vad vi strävar efter och hur vi når det målet. Vad som krävs av spelarna och lagledningen. På vems ansvar är det att lägga upp mål? – Det är nog förbundets ansvar att ställa målsättningar, tillsammans med tränarna. Herrlandslaget hade ju sitt ”Polen 2016” – då funderade jag var vårt motsvarande är? Käns-
Jag skulle inte vara här om jag inte gjort allt det jag gjorde. Jag kanske ångrar ibland att jag inte stannade ett år längre i Västerås, men samtidigt tänker jag att väntar man faktiskt sex år på att få sin riktiga chans? Det ska inte ta sex år för någon att tro på mig ordentligt.
lan har varit att vi är med och kollar hur det går, bara för att sedan inte delta i VM-kval nästa år efter att ha missat en viktig match.
Trots svårigheterna just nu tror Koskinen ändå på en ljusare framtid för damhandbollen i Finland.
– Det kommer så mycket nya unga spelare. De som är födda 2000 och 2002 har bra årskullar. Det finns potential, men vi måste förvalta dem på rätt sätt med en tydlig plan. Kanske det finns en sådan plan, men jag skulle gärna se den.
Vill peta lite här och där
Ett som är säkert är att Koskinen inte har sagt sitt inom handbollen. Planer för att vara involverad, åtminstone på klubbnivå, har redan smitts.
– Jag kan ju inte bara sitta vid sidan om och se på, det är det värsta. Jag har sagt till Dickens tränare Thomas Hivert att jag kan hjälpa till med målvakterna där.
– Men jag drömmer om att kunna vara med om att utveckla handbollen. Delvis kanske i Dicken med att jobba för hur vi kan göra föreningen mer attraktiv och hur vi kan locka ny publik. När har vi senast fått några nya åskådare?
Men förutom på klubbnivå säger Koskinen sig också vara intresserad av vad som pågår i Handbollsförbundet. Hon anser sig kunna bidra med sin erfarenhet.
– Handboll är min gren utan tvekan. Det gör ont i hjärtat ibland då man ser att det inte går bra. Man kan ju inte göra allting, men att komma in någonstans och peta lite och väcka tankar vore en bra början.
På längre sikt finns egentligen inga planer ännu. Koskinen trivs i sitt nuvarande jobb.
– Jag kan inte se mig jobba som tränare på heltid just nu, möjligtvis om jag gått någon tränarkurs. Jag behöver också få känna på att styra över min egen fritid en stund i alla fall.
– Jag tror nog att jag kommer att finnas på handbollsmatcher och heja, åtminstone i ”sikakatsomon” – läktaren har ju alltid rätt, avslutar hon med ett skratt.