Prinsessan Christina tackar för sig
Hon har arbetat lojalt för kungahuset i Sverige i 45 år. Men efter en tuff sjukdomstid är det dags för prinsessan Christina att lämna över till nya generationer: ”Jag har insett att livet inte är oändligt.” Hon tänker ta vara på stunderna här och nu.
Hon ser avspänd och somrig ut Christina Magnuson – som föredrar att slippa tituleringar – klädd i matchande turkost i allt från kläder till örhängen och glasögonbågar, de senare designade av sonen Oscar. Hon är dessutom på väg att bli en glad pensionär om man får tro henne själv. Hon har nämligen ägnat den senaste tiden åt att avveckla sina många uppdrag i det offentliga.
– Jag försöker inse att nu är varje dag viktig, säger hon. Jag vill inte binda upp mig för en massa saker i framtiden, utan verkligen ta vara på det jag har, och de som finns runt omkring mig.
Omprioriteringen är en följd av den blodcancersjukdom hon behandlades för 2017. Med gott resultat, ska tilläggas, men den svåra behandlingen blev en påminnelse om att livet är ändligt och bör upplevas här och nu.
Dessutom har hon redan gjort nytta under rätt många år. Arbetet rivstartade när den gamle kungen, Gustaf VI Adolf, gick bort för 45 år sedan, och hennes yngre bror Carl Gustaf blev Sveriges nya statschef. De tre äldre systrarna var då redan gifta och borta ur bilden.
– Vi var inte så många i början på 1970-talet, när både min mor och min farfar gick bort. Då var det bara ett stycke bror och jag, säger Christina Magnuson. Så det var inte mycket annat att göra än att hugga i och ta hand om det som skulle göras.
Inblick i civilsamhället
Bland annat ärvde hon sin mammas, prinsessan Sibyllas, uppdrag och fick åta sig en hel del uppgifter som hon kanske inte själv skulle ha valt. Men många av dem tog hon sig an med glädje. Bland annat Kronprinsessan Margaretas Minnesfond som stiftades av Sveriges kvinnor med bland andra LO:s kvinnoförbund och Fredrika Bremer-förbundet. En stor stiftelse som har gjort mycket för svenska sociala ändamål, med prinsessan Christina som ordförande.
– Det har gett mig en fantastisk inblick i hela civilsamhället, och allt som görs med ideella krafter. Det är oerhört starkt och spännande att förstå och inse.
Öppen med cancern
När hon drabbades av bröstcancer år 2010 föll det sig naturligt att vara öppen med diagnosen. Hon såg det som ett bidrag till spridningen av kunskap och medvetenhet, både om sjukdomen och om hur mycket bättre prognosen har blivit för de sjuka i vår del av världen.
– Möjligheten att överleva och gå vidare även med en cancersjukdom har blivit så oändligt mycket större. Jag sitter här i dag. Det hade jag nog inte gjort för tio år sedan.
Svårt att säga nej
Humanitära frågor har passat hennes intressen bra. Så även konsten och kulturen. En gång bodde hon granne med operasångerskan Kjerstin Dellert i Ulriksdal, och tillsammans drog de igång ett ”oemotståndligt” projekt med att restaurera och öppna Confidencen, Lovisa Ulrikas slottsteater från 1753.
Christina Magnuson läste som ung student både musik och konsthistoria vid Radcliff College i USA och Stockholms universitet. Hon hade gärna fördjupat sig vidare i det, och säger att hon egentligen tycker om att gå in i en sak väldigt fokuserat. Nu blev det i stället många olika saker hon fick ägna sig åt.
– Dels för att jag är en allmänt väldigt snäll och vänlig person som väl inte kan säga nej. Och dels för att jag är intresserad av väldigt mycket. Då blir det lätt så där, ’jo men det där låter ju spännande, det kan jag visst göra’.
Gillar barocken
Hon har grävt ner sig i konsthistorien en del. Och i boken Dagar på Drottningholm som är samskriven med Carl Otto Werkelid avslöjar hon sin fascination för både barocken och drottning Hedvig Eleonora, som byggde barockslottet Drottningholm.
– Jag gillar den där lite överdådiga konstformen. Den speglar sin tid både som maktmedel och som en vision om en mäktig värld. Det fanns fantastiska människor under den här tiden som åstadkom så mycket.
När hon nu avslutar sina uppdrag hoppas hon få mer tid till konst- och musikintresset. Men också förstås för familjen. Den har numera berikats med fem små barnbarn. Dessutom finns tillfredsställelsen i att se de egna barnen växa och utvecklas med uppgiften som föräldrar.
– Det har varit väldigt roligt att följa. De är fantastiska pappor kan jag säga. Alla tre.