När vi rev upp golvet prövades släktkärleken

”Vem hade egentligen gjort mest de senaste tre åren? Vem hade inte gjort någonting? Vem var lat, vem var handlingskraftig, vem var snål med pengar och vem var mest generös? Vad hade jag själv bidragit med?” PHILIP TEIR Journalist och författare

Legenden om släktens sommarstuga är att min farmor och farfar köpte den av en man i sextioårsåldern som byggde den med sina bara händer. Han gjorde ritningarna med små, hårfina pennstreck, han lade betong och stengrunden själv, han drog stockarna från skogen och hyvlade dem, drog alla rör, snickrade fönstren, alla små detaljer, inklusive köksskåpen i det pittoreska lilla köket.

Jag skriver ”legenden”, för jag vet inte hur mycket som är sant. Det är knappast möjligt att lägga en stengrund helt själv?

Men människor som kände mannen har berättat att han inte ville ha hjälp. När de kom upp för att titta på bygget schasade han i väg dem. Mannen var, för att uttrycka det med ett österbottniskt ord, ”knepig”.

Men när han var klar, efter år av planerande och byggande – och säkert många oroliga drömmar om byggande – blev han sjuk. Han och hans fru hade bott i en mindre stuga på gården under alla år. Det lär ha förekommit en del drickande. Och de kalla vintrarna och långa arbetsdagarna var för mycket för hälsan, så de fick aldrig bo i den magnifika stockstugan som de själva byggt.

Min farfar och farmor köpte huset, och vi tillbringade många somrar där.

Men när min farmor dog för några år sedan fylldes det snabbt med dödsboets formlösa materia. Stockstugan blev ett slags lagerutrymme för möbler, mattor, böcker, mappar med bokslut från 1977, allt möjligt som ingen ville ha men som ingen heller kunde slänga utan en ordentlig inventering.

Mina kusiner brukade komma på besök en vecka varje sommar, och klev med sina långa ben över allt bråte, hittade hörn där man kunde sova, reparerade sånt som var nödvändigt att reparera, och åkte hem igen.

Men så en sommar började vi röja upp. I somras började huset bli fullt beboeligt igen, trodde vi – tills vi rev upp golvet i sovrummet och en stank av mögel slog emot oss. Och nånstans där började problemen. Vem hade egentligen gjort mest de senaste tre åren? Vem hade inte gjort någonting? Vem var lat, vem var handlingskraftig, vem var snål med pengar och vem var mest generös? Vad hade jag själv bidragit med?

Min farbror kom från Esbo med en nyköpt gasdriven myggdödare, ungefär lika stor som en utombordsmotor. Jag betraktade den med skepsis och tänkte på vad sociologen Antti Karisto säger i Pia Ingströms bok Känslor äger rum, att finländska sommarställen är ett slags ”omvänd Potemkinkuliss”. I stan är finländarna vräkiga, men på landet gäller det att vara småskalig. Så tänker inte alla.

Fast okej, en myggdödare kan man ju faktiskt ha nytta av. Men är kärleken till släkten tillräckligt stark för att överleva när även resten av golven rivs upp?

Den som engagerar sina känslor i ett ställe riskerar att bli sårad, och på det sättet påminner kärleken till sommarstugor om riktig kärlek. Man kan alltid välja att stå lite utanför, för att spara sig själv, vilket är en rimlig strategi speciellt under semestern.

”Egentligen borde det inte alls vara möjligt, det här som många av oss håller på med varje sommar”, skriver Ingström.

Men ändå försöker vi. Kanske för att vår barndom finns inkapslad i de där sommarstugorna, och kanske på grund av de spöken som lever bland oss. Någonstans känner man ett ansvar också för deras gamla drömmar.