Experimentlusten frodas alltjämt på Vår festival
Tytti Arolas multidisciplinära performance framfördes av tre musiker med stråkar, penslar och armbågar i högsta hugg.
samtIda KonstmusIK
Vår festival
Nytt verk av Tytti Arola (Pekka Kuusisto, Terhi Paldanius, violin, malin Broman, altviolin, Kimmo Antikainen, elektronik). Nadya Peek och marko Ahtisaari, komposition och elektronik. Kallio-Kuninkala 27.7.
Tre musiker äntrar scenen och börjar rigga utrustningen: violinerna förses med mikrofoner som kopplas in i mixerbord. Framför varje violinist står två notställ, ett med en skärm med noter, ett annat med ett upplyst vitt papper. Ovanför tre av notställena placeras sedan en videokamera som i realtid filmar händelserna på papperet och projicerar bilderna på tre tv-skärmar bakom musikerna. Sedan börjar violinisterna ur små tuber klämma ut oljefärg som landar i små klickar på tre paletter. Runt armbågarna fästs knästöd och i nittio graders vinkel, vid armbågens höjd, fästs en pensel så att violinisterna blir livsfarliga för sin omgivning när varje rörelse med höger hand automatiskt för med sig rörelser med både stråke i en riktning och pensel i en annan.
Det här är i ett nötskal den initiala uppsättningen i Tytti Arolas för Vår festivals räkning specialskrivna stycke. Arola är född 1990, uppvuxen i Åbo och skolad violinist. Hon har studerat musikpedagogik vid Sibelius-Akademin och har sedan något år tillbaka också skapat sig ett namn som en spirande förmåga inom ljudkonst och filmmusik.
Ljud som motsvarar färg
Titeln Synchrome syftar på en synkronistisk stilinriktning, där varje ljud motsvaras av en viss färg (inte att förväxla med synestesi där det upplevda förbundet hänger samman med ett neurologiskt tillstånd hos mottagaren). Musikerna får en god stund odla en minimalistiskt färgad entonsestetik där samma ton upprepas otaliga gånger medan svarta, gula och röda penseldrag sätts på papper. Vad gäller tonhöjderna känns det som om ganska lite av intresse äger rum. Musikalisk variation tillförs ändå genom användningen av övertoner och intilliggande intervall, och inte minst elektronisk manipulation på dator, varefter ljuden återges i kraftigt distanserad form, något som accentuerar rytmens betydelse för helheten. De resulterande bilderna, som musikerna med stor möda plitar ner – trots att de troget följer ett utskrivet partitur, använder de nästan mera energi vid att få penseldragen att fastna på papperet – påminner mest om vilda Jackson Pollock-stänk, vilket kan hänga ihop med att Pekka Kuusisto, Terhi Paldanius och Malin Broman i första hand är (alt)violinister och inte bildkonstnärer.
Kvällens andra performance med de elektroniska musikerna Nadya Peek och Marko Ahtisaari var kanske inte lika avantgardisk som Tytti Arolas, och på något plan hade helheten kanske suttit bättre på en klubb med stora bashögtalare än i en konsertsal med publiken placerad snällt på bänkrader. Ahtisaari föreföll vara duons primus motor och trakterade (vid sidan av alla bärbara datorer och högar av kablar) en Ableton Push-konsol med mängder av förinspelat material, där till och med saxofonerna och bakgrundssången var förinspelade, vilket gjorde att de två musikerna tidvis intog ganska retirerade positioner (bortsett från enstaka sångslingor och fingrande på basen). Den housedrivna ljudbilden blev till slut rätt behaglig att lyssna till och när man på scenen placerade ljusstavar som björkar och projicerade videobilder i bakgrunden av ett nattligt landskap med tallskog, vita nätter och insjölandskap gick det inte att ta miste på var man geografiskt ville placera musiken. Att Pekka Kuusisto också själv ville spela var måhända lite överflödigt – tekniken strulade lite och helheten lyfte aldrig riktigt – men gjorde det på inget vis mindre intressant att höra hurdan musik Ahtisaari d.y., Helsingfors festspels blivande konstnärliga ledare, gör.
En typisk Vår festival-konsert
När jag sitter i salen slår det mig att det här egentligen var en ganska typisk konsert på Vår festival och rimmade väl med var jag tidigare har hört i samma sal. Vår festival har inte alltid bjudit på konstupplevelser ”större än livet”, eller de ”bästa” verken med de ”största” tonsättarna. Snarare har man oftare kunnat få känslan av att en vägande poäng med en viss konsert har varit att presentera tekniken för publiken (i en relativt trygg miljö), och på så sätt bli du med användningen av den inför publik. Fredagens ”tonmåleri”konsert utgjorde i det här hänseendet inget undantag mot tidigare konserter.
Vår festival står förvisso inför ett paradigmskifte när konstnärliga ledaren Pekka Kuusisto lämnar över taktpinnen åt fyrhövdade Kamusstråkkvartetten och verksamhetsledaren Johanna Råman går över till att bli chef för Finlandsinstitutet i Frankrike. I bästa fall kan Vår festival, med draghjälp av fyra hugade och hungriga, erkänt skickliga 80-talister, få den nytändning som behövs för att inte tappa experimentlusten trots att institutionaliseringens fara ständigt lurar runt hörnet.