Brott lönar sig visst!
Den småtråkiga filmen om mafioson Gotti saknar både tempo och temperatur. dRama/bRott
Gotti
HHIII Regi: Kevin Connolly. manus: Lem Dobbs & Leo Rossi. Foto: michael Barrett. I rollerna: John Travolta, Spencer Rocco Lofranco, Stacy Keach, Kelly Preston.
”Gotti” står givetvis för John Joseph Gotti (1940-2002), den fruktade maffiabossen och New York-sonen som även gick under namnet Teflon-Don, detta eftersom Gotti (i likhet med en viss Al Capone) hade en tendens att alltid dra myndigheterna vid näsan.
Men till slut åkte även John Gotti dit. Och när vi år 1999 kommer in i handlingen möts vi av en cancersjuk föredetting som i fängelset tar emot sin äldsta son John Gotti Jr. (Spencer Rocco Lofranco), i färd med att gå med på en förlikning med myndigheterna.
Det gör Gotti, The Movie, till något av en far och son-historia, en i sanningens namn rätt så platt och trivial, överslätande, sådan. Sympati för djävulen-stuket i all ära, men Gotti är filmen där man kommer alltför lätt undan.
Kanske är det därför som det kaxiga brandtalet i filmens öppningsscen, levererat från andra sida graven, faller platt till marken. Det dramatiska källmaterialet är inte fräckt nog att bära upp greppet i fråga.
Blodig resa
John J. Gotti (John Travolta) är den sorglösa, kriminellt belastade fotsoldaten som efter sitt första mordjobb avancerar till ”made man”, en mafioso värd namnet. Det sker i mitten av 1970-talet och så har vandringen mot toppen börjat.
Oblodig är resan inte, det säger sig självt. I mitten av 80-talet får Gambini-familjens ”capo”, Paul Castellano, sätta livet till. Och i samband med de därpå följande utrensningarna vankas det flera likvakor.
Skissartade karaktärer
Ett av problemen med Gotti är att det i sig orakade persongalleriet inte sticker ut som det borde. Där en Martin Scorsese i Maffiabröder klämde det mesta ur sina skådespelare och karaktärer nöjer sig Kevin Connolly, bättre känd som skådespelare, med det skissartade.
Lägg till det episodiska upplägget och man tappar bort de flesta karaktärer, detta samtidigt som det känslomässiga engagemanget går förlorat.
En av de få gånger det bränner till är när Gotti och hans hustru (Kelly Preston, fru Travolta i det privata, här skamligt bortfuskad) förlorar sonen Frankie i en tragisk bilolycka. Annars är det mest business as usual, iscensatt utan vare sig tempo eller temperatur. Eller cinematiskt inbjudande manövrar för den delen.
Det mesta här är lagom, lite småtråkigt, inklusive miljö- och tidsskildringen som inte pockar på någon större uppmärksamhet.
Sedan kommer man ju inte ifrån att John Travolta levererar ett helt okej rollarbete, utan att tappa bort sig i sminket. Men ända fram räcker det inte, det omgivande maskineriet hostar betänkligt.