Det blodiga skattekriget

Förra veckan vann Indiens kvinnor kampen mot den hårt kritiserade tampongskatten som nu slopas. I Finland klassas tamponger, bindor och inkontinensblöjor fortfarande som lyxvaror. Det borde åtgärdas.

Det var för ett år sedan som Indien införde en skatt på tolv procent på sanitetsprodukter och proteststormen lät inte vänta på sig. 400 000 namn samlades in i en handvändning, månadslånga demonstrationer vällde fram på gator och aktivister påtalade att indiska kvinnor inte skulle ha råd med en dräglig intimhygien. Fyra av fem flickor och kvinnor i landet saknar redan i dag tillgång till tamponger och bindor.

Nu är skatten – på hindi kallad lahu ka lagaan, alltså blodskatt – avskaffad. Det kan ses som mer än en ekonomisk seger. Åtgärden leder förhoppningsvis till en större medvetenhet om mens och ger en signal om rätt riktning för flickors och kvinnors möjlighet att gå i skola och delta i arbetslivet.

EU:s regeringschefer bestämde 2016 att unionens medlemsstater själva ska få reglera mervärdesskatten på hygienartiklar. I Frankrike sänktes skatten på mensskydd genast från 20 procent till 5,5 procent, och länder som Storbritannien, Irland och Kanada har senare valt att helt slopa ”tampongskatten”.

I Finland är momsen på mensskydd fortsättningsvis 24 procent, vilket hör till de högsta i EU. Det kan jämföras med 25 procent i Sverige, trots att Gudrun Schyman redan 2004, då i egenskap av riksdagsledamot för Vänsterpartiet, lämnade in en motion om att slopa mensskatten.

I början av året gjordes ett nytt försök att värma upp debatten i Sverige av ett gäng aktivister under sloganen Mensa utan moms, och till exempel en svensk apotekskedja valde att sänka priset på sina egna mensskydd med 25 procent som ett ställningstagande.

I USA skattas bindor och tamponger enligt högsta skatteklass, till skillnad från tandkräm och tvättpulver, och hemlösa kvinnor får inte köpa mensskydd för sina matkuponger. Numera har staten New York slopat momsen på mensskydd.

I Finland lämnade Hanna Sarkkinen (VF) in en motion 2017 om en skattesänkning från 24 till 10 procent för mens- och inkontinensskydd, samma skattesats som gäller för läkemedel. Förslaget har sänts för utlåtande till utskotten, men debatten har varit obefintlig.

Det handlar om ansenliga summor som kvinnor betalar för att hindra läckage.

Den genomsnittliga kostnaden för mensskydd och värktabletter är cirka 50– 70 euro per år. Räknar vi med att en kvinna har mens en gång per månad i 40 år blir det sammanlagt 2000–3000 euro, ofta ännu mer om mensen är riklig och mensskydden dyrare.

I många länder och patriarkala samhällen är mens fortfarande ett närmast tabubelagt ord och det är inte värst länge sedan den första reklamen för bindor äntligen vågade byta den blå vätskan mot en mer realistisk röd.

Att förnödenheter som mensskydd beskattas enligt högsta mervärdesskatt är en hostil skattepolitisk signal. I stället borde landets beslutsfattare och lagstiftande instans stöda alla medborgares lika möjlighet att köpa varor och tjänster som borgar för en fungerande vardag.

Mervärdesskatten handlar, eller borde handla, om samhällets definition av dagliga nödvändigheter och en strävan efter att var och en ska ha råd med dem. Momsen kan alltså läsas som ett slags graderingslista över vilka varor och tjänster vi klassar som primära och allmängiltiga, vilka som ses sekundära och vilka som är renodlade nöjen eller rentav lyxiga.

Ingen köper inkontinensskydd för att sätta guldkant på tillvaron utan för att man är av nöden tvungen. Ingen piffar upp sin vardag genom att satsa på extra dyra tamponger.

Och till dem som brölar om att en sänkning av tampongskatten skulle vara orättvis mot män: Nej, tvärtom handlar detta om att skapa jämställdhet. Momsen är ingen ekonomisk fördel för kvinnor som män blir utan, det är ju staten som skulle gå miste om en del skattepengar.

Det må sedan handla om tamponger för kvinnor eller inkontinensblöjor för män.