Polisen, 54-åringen och jag
Detta har hänt: En vacker sommardag stannade jag vid en bensinmack i drottningstaden Lovisa för att tanka. Medan jag stirrade på bensinpumpens siffror märkte jag i högra ögonvrån att någonting stort och vitt stannade framför min bil, på cirka en halv meters avstånd. Jag skulle alltså inte kunna köra framåt. Jag kände mig som Buster Keaton som ängsligt blickar sig omkring med ögonen i närbild. Sedan märkte jag att någonting mindre men också vitt parkerade bakom min bil, mycket nära mig eftersom min bil tankas bakifrån. (Jag har ibland fått höra att det är hemskt när det ser ut som att jag fyller bagageutrymmet med bensin.) Nu kände jag mig som Charlie Chaplin eller Stan Laurel. De hade ju i allmänhet bekymrade miner.
Jag insåg i alla fall att jag hade blivit inspärrad av två polisbilar. Hoppsan, har jag kört för fort? Men varför kom de i så fall inte tidigare? Passar mitt signalement möjligen in på någon terrorist eller skurk? Kommer de att ropa att jag ska kasta mig ner på marken och hålla händerna bakom ryggen? Har möjligen någon annan med en liknande bil gjort något fel i trafiken? Har jag kört på någon eller något utan att märka det? Har jag möjligen alkohol i blodet? Nej, det är omöjligt, och hur skulle de förresten kunna veta det utan att ha mig att blåsa först?
När tanken var full och bensinpumpen slutade surra och det blev lite tystare vevade polisen i den större bilen ner sidorutan och frågade: – Har du en tvåhundring där under motorhuven? – Nej, bara 170. Det var alltså fråga om kubiktum som amerikanerna använder som mått på bilmotorers slagvolym. Konstapeln ropade att han har en likadan, men med en motor på tvåhundra kubiktum. Vi konstaterade båda två att det är nästan samma jämfört med tredubbelt starka motorer. Han stannade bara för att han har en likadan bil, och hans kollegor bakom mig stannade tydligen för säkerhets skull för att stänga in mig om det skulle vara något fuffens på gång. Han använde verbet sumputtaa. Dialogen skedde på finska.
Vi pratade ditt och datt om våra bilar. Och märk väl att han inte frågade om årsmodellen. Den ska man bara veta. Frågar man så bevisar man att man är en amatör. Sedan önskade konstapeln mig en trygg hemresa. Plötsligt var jag fri att köra både framåt och bakåt, så jag körde hem till Sibbo.
Bilen är tillverkad i Detroit i november 1964, men årsmodellen är 1965. Den är gräddvit och har en galopperande häst på grillen. Den tillverkades i stora mängder i USA på 60-talet för att tillfredsställa de efterkrigstida stora årsklassernas behov av sportiga bilar. Och för att roffa åt sig föräldrarnas pengar, förstås. Min bil är alltså 54 år gammal och den fungerar utmärkt. Det tycker jag är ganska fascinerande. Hur gammal är din bil?