Jan-Erik Andelin i krönikan

Det här är klimatkrisen i famnen på oss. Men vi tar det som en ”field day”, en äventyrspicknick, falskt trygga inför framtiden.

Efteråt läser jag att Ljusdal, där jag försökte sniffa brandrök i det öppna bilfönstret, till ytan är som våra ödemarkskommuner Kuhmo eller Kuusamo.

Först efteråt hemma i Stockholm fattar jag att det jag hade gjort nog inte hade varit så smart. Mellan tre skogsbränder i Mellansverige hade jag försökt ta mig till en yttre befälsplats, en bakväg genom skogen, ensam. Att riksvägen med 90-begränsning hade varit stängd med en ranglig vägspärr och ett snett förbudsmärke hade provocerat.

Jag är uppvuxen med en skogskarl till far som har rört sig som älgen genom skogen efter hjortron, lingon, riska och kantarell. Så ut i skogen bara!

följ vägen i 12 kilometer, säger navigatorn inne på grusvägen. När den i en y-korsning uppmanar mig att följa vägen i ytterligare 14 kilometer blir jag betänksam. Hur stor är den här skogen? Efteråt läser jag att Ljusdal, där jag försökte sniffa brandrök i det öppna bilfönstret, till ytan är som våra ödemarkskommuner Kuhmo eller Kuusamo.

Men så länge jag hade mött andra bilar, små skåpbilar som montörer brukar köra, hade jag tänkt att det här inte kan vara så farligt.

Fast dagen därpå körde pressbussen med ett 40-tal journalister och brandbefäl ombord nästan rakt in i en brandhärd. Först hemma får jag tag på rejäla brandkartor och ser allvaret. Jag hade inte kunnat nå befälsplatsen som jag trodde, för elden. Och med lite otur hade jag kanske inte heller kunnat vända tillbaka samma väg jag kom ifall branden hade skurit av vägen från Ängrasidan.

Men ingen stoppade mig. Så tänker man. Ingen polis, ingen FBK:are, ingen från det lokala jaktlaget. Så är det när man har bott i Norden, tryggheten och välfärden hela sitt liv.

Så ser en samhällskris ut i miniatyr. Verkligheten överstiger vad myndigheterna mäktar med. Till sist vaktar ingen och du har ingen att ringa och be om hjälp. Vid min trotsigt valda ödemarksväg hade också min mobil till sist saknat täckning.

en halv timme bort är det ljuvligaste Där björkarna susa-Sommarsverige. Med en vit bygdekyrka som fond sitter journalisterna i gröngräset intill presscentret, en kommunal fritidsgård. Det är som en picknickdag i Brunnsparken därhemma och vi går i shorts och sommarklänningar, en del barfota. Himlen är blå och stämningen är som vid släktfesten där det småningom ska bli skymning, sill, nypotatis och snaps.

Här blir det presskonferens. I en skog av kamerastativ väntar vi andäktigt på landshövdingen och räddningschefen. Det är somrigt, hett och högtidligt i samlingslokalen, ”som en konfirmation”, viskar en kollega.

Landshövdingen med det runda farbrorsansiktet och shortsen, påminner också om en gemytlig lägerpastor som bygger vi-anda på ett skribaläger, ”det är nu andra dagen på Camp Färila”, säger han, ”i vår kamp mot besten i skogen”.

Som rikets ledande tjänsteman vid den värsta kända skogsbranden i Sveriges moderna historia en mil bort undervisar han om hur man bäst släcker en tobaksfimp, jo, i en mugg fylld med vatten.

så här är det med klimatkrisen. I en pricksäker kolumn i Helsingin Sanomat (29.7) skriver Tommi Nieminen att vi är som sömngångare precis som Europa 1914.

Också bland de evakuerade kring skogsbränderna råder en märklig förtröstan som en dag ska vara falsk – den att trygg-Sverige med sociala skyddsnät, katastroffonder, styrkekramar och Länsförsäkringar alltid ska finnas där. Brinner det jag har upp så får jag nytt.

Temperaturerna beräknas stiga i Norden med fem till sex grader före 2030, mer än dubbelt mer än den kritiska tvågradersgränsen i det globala klimatavtalet. En svensk pensionerad skogsbrukslärare skriver om bränderna och menar att eld och svedjebruk för 150 år sedan inte var något problem. Det är den nuvarande stordriften i skogen som tillsammans med uppvärmningen skapar den här stora explosiva biomassan.

Så kommer vi att bli sittande som en groda i kastrullen. Eller som en förkolnad journalist i en vit hyrbil.

”Också bland de evakuerade kring skogsbränderna råder en märklig förtröstan som en dag ska vara falsk – den att trygg-Sverige med sociala skyddsnät, katastroffonder, styrkekramar och Länsförsäkringar alltid ska finnas där.”

JAN-ERIK ANDELIN Hufvudstadsbladets korrespondent i Stockholm.