Julia Lappalainen och Ruusu Haarla dissekerar Jouko Turkkas gärning i sin pjäs som har premiär på Tammerfors teatersommar nästa vecka.
När Jouko Turkka dog för två år sedan visste Ruusu Haarla och Julia Lappalainen att ämnet för pjäsen de tänkte göra tillsammans var klart. De förundrades över diskussionerna och medierapporteringen: idel hyllande. På Tammerfors teatersommar nästa vecka ut
Regissören Ruusu Haarla och skådespelaren Julia Lappalainen var studiekamrater på Teaterhögskolan när de började prata om att göra en föreställning tillsammans. Våren 2016 utexaminerades de, och i augusti samma år dog Jouko Turkka, mannen vars inflytande på det finska teaterfältet varit så stort att det är svårt att ens fullständigt förstå.
Var för sig gjorde Haarla och Lappalainen samma iakttagelse: efter Turkkas död var samtalen om den geniförklarade skräckregissören och pedagogen märkligt ensidiga och hyllande, och undvek de problematiska och traumatiserande stråken i hans gärning.
– Jag noterade en underlig konflikt: om Turkka en gång var så fantastisk och en så viktig del av teaterhistorien, varför behandlade vi honom nästan inte alls under hela utbildningen, frågar sig Julia Lappalainen och svarar själv:
– Det beror på att det finns något mycket känsligt i det här, något som man vill undvika och förneka.
Lappalainen konstaterar att man inom teaterfältet fortfarande talar om Turkka som en storman som revolutionerade teatern. Bakom denna mytbild finns kunskapen om hans problematiska och våldsamma pedagogik.
– Det fanns ett stort behov av en person som Jouko Turkka, som skulle förnya teaterutbildningen och skaka liv i den stagnerade stämningen på Teaterhögskolan på 1980-talet. Det behövdes någon som skulle staka ut en ny riktning, och det här var viktigare än de ”biverkningar” som uppstod, och man valde att blunda för dem, säger Ruusu Haarla.
– Man vågade inte möta våldet, konsten var viktigare.
Haarla menar att man gett Turkka en så stor roll att man inte vågar ifrågasätta honom ens nu, långt senare, eftersom det skulle leda till en fullständig identitetskris inom teaterfältet.
– Att behandla människor illa var en del av själva konsten, och att möta detta faktum skulle innebära en stor skam för dem som var med på den tiden. De skulle vara tvungna att fråga sig varför de inte gjorde något, funderar Haarla.
– Det handlar också på ett bredare plan om den finska kulturen och den nationella identiteten. Vi är en ung kultur och de här gubbarna är viktiga. Att ifrågasätta dem, och fråga vem vi är utan dem, kan leda till en känsla av skam.
Ny aktualitet
När Turkka dog sommaren 2016 befann sig Ruusu Haarla på Tammerfors teatersommar, där hon såg en föreställning av hans pjäs Rakkaita pettymyksiä rakkaudessa.
– Han hade dött dagen innan, vilket gav föreställningen en speciell laddning. Själv kände jag mig äcklad efter föreställningen, på grund av den aggression, det kvinnohat som finns i texten på ytan och den passiva aggressivitet som finns under ytan. Efteråt diskuterade vi pjäsen med några kolleger, och de manliga kollegerna hyllade den som det bästa som skrivits i Finland. Jag sa att jag blivit illamående, vilket föranledde starka motreaktioner, berättar Haarla.
Hon talade med Lappalainen om sina iakttagelser och de konstaterade att det i det här temat kristalliserades allt som de känt att de ville behandla, allt det som störde dem: det motstridiga i att hur någon som gjort så stor skada kan åtnjuta så stor respekt.
– Hur är det möjligt att dessa geniförklarade män kan göra vad som helst utan att de sparkas ner från piedestalen? Tvärtom, de lyfts allt högre upp, säger Haarla.
Nu, två år och en revolutionerande metoo-höst och -vår senare, är det här ämnet ännu mer brännande, och en del har förändrats i hur vi pratar om de här sakerna (tänk Aku Louhimies). Dessa frågor har nu ventilerats i offentligheten och är inte – tack och lov – längre tabu. Haarlas och Lappalainens pjäs fick en ny aktualitet i och med metoo-rörelsen.
– Vi insåg att vår föreställning fick en annan betydelse. Den skulle inte längre bli ett scoop, men det offentliga samtalet ledde till att vi satte ribban ännu högre och frågade hur vi kunde gå längre. Det blev också klart att vi inte kan granska saken svartvitt, enbart som en feministisk eller politisk fråga, utan att det finns en stor beställning på att närma sig temat från hjärtat, från det mänskliga perspektivet, säger Haarla.
I pjäsen behandlar de inte direkt metoo, men granskar på ett bredare plan makt, vem och vad som är värdefullt, vem som ges plats, vems berättelse som är viktig och vems som inte är det.
– Vi vill inte heller utmåla Turkka som enbart ett monster eller förneka hans otroliga fantasi, han är en människa och också ett offer. Han skapade inte bara själv sin geniroll, det var också andra människor och medierna som gjorde det. Piedestalen som man lyfter upp någon på är också ett offeraltare. Att vara så upphöjd leder aldrig till något gott, det skapar en hybris och det gör inte personen i fråga själv heller gott, säger Haarla.
Män som inte kan kritiseras
Pjäsen på över tre timmar heter Turkka kuolee: att det handlar om ett fadersmord är tämligen uppenbart. En direkt betydelse är också så klart att Turkka dog och att pjäsen föddes ur det som hände då.
– Men namnet kan också betyda: vad behöver dö för att de som tystats ned ska få fram sin erfarenhet? frågar Lappalainen.
Pjäsen bygger på ett stort dokumentärt material, men innehåller också fiktiva scener. Både regissören Haarla och skådespelaren Lappalainen står på scenen. Som en del av processen har de undersökt maktförhållandet mellan regissör och skådespelare.
– Vad betyder det, hur känns det, vad är sådan gammal tradition som vi vill bli av med och vad är fruktbart att behålla? frågar Haarla.
Hon är regissör för föreställningen, men manuset har de gamla studiekamraterna skrivit tillsammans. Pjäsen koncentrerar sig främst på 1980-talet och strävar efter att avbilda årtiondets verklighet så tro-