Modigt – eller bara bråkigt?

Vi har fått uppleva flera, totalt olika, exempel på civil olydnad den senaste tiden. Det handlar om att bryta mot lagar och regler för att peka på att de är orimliga.

Det färskaste exemplet på civil olydnad fick vi i tisdags då Aino Pennanen, Den gröna riksdagsgruppens lagstiftningssekreterare, vägrade inta sin plats i ett flygplan vid Helsingfors-Vanda flygplats när hon hade upptäckt att det ombord fanns en ångestfylld person som skulle avvisas. Pennanen visste ingenting om personen, som åtföljdes av poliser. Hon såg att hans händer var fjättrade av buntband och att han jämrade sig. Efter det vägrade hon sätta sig på sin plats. I stället filmade och livesände hon det som hände på Facebook och blev själv avlägsnad från planet. Nu undersöker polisen fallet.

Händelsen påminner mycket om det Elin Ersson gjorde på Landvetter i Göteborg förra veckan. Också hon vägrade sätta sig, också hon sände händelserna på Facebook. Skillnaden är att Ersson visste att den person som satt på flygplanet var afghan och skulle avvisas till Afghanistan. Aino Pennanen hade alltså ingen sådan information och hon medger att det kan ha varit en person som har begått ett brott och därför måste lämna Finland.

Finlands avvisningspolitik väcker kritik eftersom personer avvisas till länder där deras liv är i fara. Det bryter mot principen om non-refoulement som vi har förbundit oss vid och som ska skydda flyktingar mot avvisningar om deras liv eller trygghet är i fara.

Civil olydnad innebär per definition att bryta mot lagar eller åtminstone regler. Man gör alltså något som är förbjudet, men man gör det för att peka på att lagstiftningen eller reglerna är orimliga, i ett försök att förändra dem. Personer som ägnar sig åt den här formen av aktivism är beredda att stå sitt kast, för den goda sakens skull.

Det finns många exempel på civil olydnad som småningom har lett till resultat, även om handlingarna i den stund de har utförts inte har haft något bredare allmänt stöd, till exempel aktioner för allmän och lika rösträtt och mot rassegregation. De flesta av oss anser att de här aktionerna var berättigade och att saken var riktig.

Men det finns också exempel på aktioner där det inte är lika enkelt, till exempel tillslagen mot abortkliniker i USA där aktivister hindrar personal och kvinnor från att nå kliniken.

Eller för att ta ett totalt annat exempel som också väckte en hel del uppmärksamhet – att strunta i att det råder varning för skogsbrand. Det gjorde Mikko Kärnä, tidigare riksdagsledamot för Centern. Han gjorde upp öppen eld i Lappland trots rådande varning för skogsbrand och lade dessutom ut en bild på Twitter. Det väckte diskussion och Kärnä backades upp av sin tidigare riksdagskollega Mikael Jungner (då SDP, nu Liike Nyt) som meddelade att han inte tar brandvarningar på allvar och litar på att Kärnä vet vad han gör. Jungner definierade finländarna som Europas mest regeltroende folk, och tog avstånd från regeldyrkandet vars motstånd enligt Jungner i HS är att använda sitt sunda förnuft.

Det är mycket möjligt att Mikko Kärnä har erfarenhet och sunt förnuft när det gäller att göra upp öppen eld. De flesta av oss saknar ändå den erfarenheten. Därför är det obegripligt att Kärnä och Jungner ville underminera tilltron till en så viktig säkerhetsföreskrift som varning för skogsbrand.

Medborgaraktivism i form av civil olydnad är en viktig del av demokrati och yttrandefrihet. De som använder sig av civil olydnad tar en beräknad risk och ställs till svars. Om aktioner i form av civil olydnad ska ha effekt ska de användas med eftertanke och kunskap.

Det finns knappast för många som reagerar när de bevittnar situationer då en annan person far illa och behandlas felaktigt. I vårt polariserade debattklimat finns ändå en risk för att oöverlagda handlingar ökar klyftorna och oförståelsen i stället för motsatsen.