Traditionell och välsjungen Tosca à la Torre del Lago
Tisdagskvällens stora utropstecken i Nyslott var unga Svetlana Kasyans visuellt övertygande och mustigt dramatiskt klingande operadiva Floria Tosca.
OPERARECENSION
Nyslotts operafestspel.
Torre del Lago Puccini-festspelens gästspel med Tosca. Musikalisk ledning: Alberto Veronesi. Regi: Enrico Vanzina. I rollerna: Svetlana Kasyan, Zoran Todorovich, Alberto Gazale, Claudio Ottino, Davide Mura, Marco Voleri, Alessandro Ceccarini, Massimo Schillaci, Anna Russo. Premiär i Olofsborg 31.7.
■ Att Tosca är Puccinis, jämte La Bohème, populäraste opera är inget att förundra sig över. Sex, religion, politik och våld är alltid en fungerande kompott och med Toscas patologiska svartsjuka som katalysator kan det bara utmynna på ett sätt: ett mord, ett självmord och en skenavrättning, som visar sig nog så riktig.
Alla huvudpersoner dör och den ena halvan av Puccinis librettistradarpar, Giuseppe Giacosa, klagade även på att om La Bohème var enbart poesi och ingen intrig, så var Tosca enbart intrig och ingen poesi. Nå, visst finns det, som behövlig motvikt, poetiska element även i Tosca.
Så till exempel tredje aktens början med herdesång och autentiskt ringande kyrkklockor – Puccini hade varit uppe på Castel Sant’Angelos murar och noterat tidpunkter och tonhöjder – och så även i den laddade andra akten, där Puccini serverar utsökta rokokopastischer som musikalisk fond till Scarpias tortyrkryddade supé i Palazzo Farnese.
Mustigt dramatisk operadiva
I samband med Stockholmsoperans Nyslottgästspel 1989 insisterade Ingvar Wixell – en av sin tids främsta Scarpior – på att ha riktigt vin i karaffen, som han hade tömt till sista droppen innan han äntligen fick smaka Toscas kyss: kniven i hjärtat.
Jag betvivlar att vokalt mörkfärgade barytonen Alberto Gazale hade vin på bordet, men i övrigt var han en nog så imposant Scarpia, som såväl vokalt som till det yttre fick tanken att gå till en annan suverän Scarpia, Ruggiero Raimondi. Framför allt tilltalades jag av att han gjorde Roms fruktade polischef inte som en boren sadist utan som den sicilianska ädling han trots allt är.
Torre del Lago-festivalen är skicklig på att mixa duktiga inhemska sångare med ett urval av de hetaste internationella förmågorna. Huvudrollsinnehavarna i Turandot var från Bulgarien, Tunisien och Kroatien, medan Tosca (Svetlana Kasyan) och Cavaradossi (Zoran Todorovich) var georgiska respektive serb.
Och visst var bägge utomordentliga val för sina uppgifter. Cavaradossi är en jämförelsevis lätt Puccinitenorroll, som ändå kräver sin man vid några tillfällen och Todorovich var en sceniskt och röstmässigt respektingivande republikanskt sinnad konstnär.
Kvällens stora utropstecken var ändå unga Kasyans visuellt övertygande och mustigt dramatiskt klingande operadiva Floria Tosca och jag har en känsla av att hon, vid behov, kunde ha gjort en lika gedigen Turandot. I de mindre rollerna noterar vi Davide Mura som en trovärdig revolutionär Angelotti på flykt och, inte minst, Claudio Ottino, som var betydligt mer lyckad i operans enda komiska roll, den dråpliga Sakristanen, än kvällen innan som Mandarinen i Turandot.
Stiliga konstprojektioner
Alberto Veronesis krut var, liksom i Turandot, föredömligt torrt trots att hans partiella oförmåga att lyhört reagera på de sceniska skeendena och följa sångarna störde aningen mera här än i Turandot. Den som gottat sig åt bisserandet av Nessun dorma kvällen innan insåg dessutom att det inte var så spontant som det verkade. Också E lucevan le stelle bisserades, trots att Todorovich såg ut som om han inte var särdeles tänd på att ta om sin stora aria.
Toscaupsättningen var, liksom Turandotditon, traditionell så det förslog, vilket dock kändes motiverat med tanke på operans intima förankring i sin specifika historiska kontext. Enrico Vanzina och Lorenzo d’Amico, som var ansvarig för Nyslottversionen, hade i sin välbalanserade regi lyckats skala bort de flesta rörelsemässiga klichéer och agerandet var överlag dynamiskt och realistiskt.
Även de scenografiska markörerna kändes bättre motiverade än i Turandot. Så till exempel de stiligt projicerade konstverken i första aktens Sant’Andrea della Valle – symboliken bakom Artemisia Gentileschis-Judith dödar Holofernes torde vara solklar i sammanhanget – men i tredje akten gick en del snett. Att publiken fick vänta tjugo minuter på byggandet av en ramp som visade sig helt onödig var illa medan det var ett förargligt, om än mänskligt, misstag att videoprojektionen av Toscas fall mot sin död klickades fram någon minut för tidigt.