För alla som vill att Finland är tvåspråkigt också i fortsättningen är tiden fram till riksdagsvalet ett bra tillfälle att bilda sig en uppfattning om vad olika politiska aktörer och partier står för.
Efter fyra år med en regering som inte har visat intresse för det svenska i Finland kan valet i april hjälpa oss att konkretisera vad en levande tvåspråkighet kräver. Och fundera på vår egen insats.
Isommar har både HBL och svenska Yle haft serier där blicken har riktats mot de svensk- och tvåspråkiga. HBL:s serie har granskat myter och fördomar om finlandssvenskar. Svenska Yle har presenterat Jens Bergs serie med tio finlandssvenska budord.
Båda de här satsningarna är bra och välkomna eftersom de får oss att fundera på hur vi svensk- och tvåspråkiga ska tackla framtiden, vilka visionerna och strategierna är. Gör vi det bästa av vår situation? När man känner sig hotad är det mänskligt att dra sig inom sitt skal eller ha taggarna utåt men det är inte det bästa sättet att svara på utmaningarna.
Svenskfinland är litet och det leder ofta till slutsatsen att vi måste samarbeta. Men det är lättare sagt än gjort. Olika regionala och andra slags intressen drar åt olika håll. I praktiken är det svårt att enas om en gemensam strategi och många samarbetsprojekt har misslyckats.
Det beror delvis på att det egentligen inte finns ett Svenskfinland. Det ser olika ut i olika delar av det svenska och tvåspråkiga Finland. Därför är behoven och strategierna annorlunda. Det behöver inte vara en svaghet, det kan också vändas till att bli en styrka. För att det ska vara möjligt måste vi börja med att erkänna fakta.
I slutdiskussionen kring de finlandssvenska budorden lyfte Folktingssekreterare Markus Österlund behovet av att vi finlandssvenskar är inkluderande och öppna för dialog och att vi inte enbart klär oss i säck och aska utan också ser det positiva. Till exempel de möjligheter Norden öppnar för dem som kan svenska. En möjlighet är att se Svenskfinland i ett större sammanhang, som en del av Norden. Journalisten Anne Suominen sekunderade med att vi ibland verkar blinda för att väldigt många i den finska majoriteten stöder tvåspråkigheten. Dem måste vi ta vara på.
Åren med Sipiläs regering visar hur viktigt det är att de politiska beslutsfattarna har en vilja att arbeta för det tvåspråkiga Finland och också har en förståelse för vad det betyder i praktiken. Den nuvarande regeringens ambition att rusa fram reformer utan ordentliga konsekvensbedömningar har lett till ödesdigra följder för samhällets tvåspråkiga infrastruktur. När ett regeringsparti – Sannfinländarna/ Blå framtid – i praktiken vill försvaga tvåspråkigheten, och de två andra regeringspartierna – Centern och Samlingspartiet – saknar en förankring i den svenska och tvåspråkiga verkligheten räcker det inte att hänvisa till grundlagen, och att Centern och Samlingspartiet i princip är välvilligt inställda. Det behövs konkreta insatser.
Folktinget arbetade inför valet 2011 med president Martti Ahtisaari som frontfigur för ett handlingsprogram för en levande tvåspråkighet i Finland. Det var ett mycket lyckat koncept som senare ledde till Finlands första nationella språkstrategi. Strategin gäller fortfarande och har skapat mycket gott, inte minst inom statsförvaltningen.
I Yle Vegas sammanfattande diskussion om de tio finlandssvenska budorden blev det klart att Folktinget också inför riksdagsvalet i april kommer att göra en bredare satsning även om det ännu är oklart hur den kommer att se ut. Folktinget är rätt instans för det arbetet eftersom så gott som alla partier är involverade och man dessutom har ett brett samarbetsnätverk inom statsförvaltningen.
För alla som vill att Finland är tvåspråkigt också i fortsättningen är tiden fram till riksdagsvalet ett bra tillfälle att bilda sig en uppfattning om vad olika politiska aktörer och partier står för. Nästa regering och dess program innebär förhoppningsvis en ny möjlighet för svenskan och det tvåspråkiga Finland.