Bland hurtbullar och domedagsprofeter
I ett arbetsliv som tar sig allt mer hysteriska proportioner menar jag att ifrågasättandet och bromsandet är en hälsosam reaktion.
det händer sig att min amerikanska chef antyder att jag är för negativ, att jag är lite för bra på att identifiera de negativa sidorna eller riskerna med nya förslag och projekt. Själv är han nästan patologiskt positiv och ser möjligheter överallt och hela tiden.
Det här är förstås inte någon dramatisk meningsskiljaktighet och mången skulle väl tolka det som en grundläggande skillnad mellan just amerikaner och finländare. Men det stör mig likväl, säkert delvis för att jag själv ser mig som en i grunden väldigt positiv människa. Dessutom är jag genuint ivrig över mycket i mitt jobb. Och känner ett djupt rotat obehag för prutthurtighet ...
döm om min förtjusning då någon i flödet häromdagen hade länkat till en intervju med en psykolog som framhävde de positiva aspekterna av negativt tänkande. Psykologen menade att ett medvetet reflekterande över de negativa tankeimpulserna är viktigt eftersom det hjälper oss att utforska risker och förebygga potentiella problem. Miljöer där alla tvingas in i ett positivt tänkande kan alltså vara negativa eftersom man riskerar missa varningssignaler som borde tas på allvar; negativt tänkande kan sålunda, hör och häpna, leda till både bättre projekt och resultat.
Artikeln bekräftade dessutom min misstanke om att det är vanligt med just arbetsplatser där det positiva tänkandet regerar och premieras. Vidare underströks det att uppmaningar om att fokusera på det positiva och mota alla negativa tankar i grind tenderar att göra folk ännu mer frustrerade, eftersom de inte får uttrycka och ventilera sina tankar, känslor och rädslor. Till råga på allt hålls dysterkvistarna ofta personligen ansvariga för den här farliga tendensen till negativitet.
för någon som i vanliga fall förhåller sig positivt till saker och ting kan de negativa tankarna vara ett tecken på att något inte är som det borde, och vore därför värda att utforska. I ett arbetsliv som tar sig allt mer hysteriska proportioner menar jag att ifrågasättandet och bromsandet är en hälsosam reaktion. Om ledarskapet till exempel har en tendens att underskatta risker så förtjänar de tvivlande och kritiska rösterna att tas på allvar.
I arbetssammanhang tänker jag att det är extraviktigt att diskutera risker framför allt vad gäller arbetsmängd och ansvarsfördelning. I Belgien finns en förhållandevis ny förordning som kräver att arbetsplatser utarbetar planer för att förebygga utbrändhet bland sina anställda. Det vittnar om hur utbredd utbrändheten är, men säger antagligen också något om hur dåliga arbetsplatser är på att just identifiera risker och problematiska mönster i sina arbetsprocesser.
Avslutningsvis tipsade psykologen om att introducera det som hon kallar för negativ brainstorming, alltså ett tillfälle då alla ombeds fundera i endast och bara negativa banor. Sällan har jag varit lika ivrig över att gå tillbaka till jobbet.