Att äta naturkakan och ha den kvar

”Å ena sidan beundrar vi och slås av vördnad för naturen eftersom den i sin vilda frihet utgör en kontrast till våra inrutade liv i civilisationen. Å andra sidan drivs vi av en fantasi om att vi kan jämka ihop dessa två väldigt olika världar i ett slags anpassad harmoni vars främsta värde är vår egna personliga upplevelse.”

Min sommarläsning har i år, liksom av sig själv, format sig kring ett specifikt tema: människans motsägelsefulla förhållande till naturen.

Först ut var Morten Strøksnes Havsboken. Strøksnes, som intervjuades i HBL den 25 maj i år, har skrivit en bok som handlar om hans och hans kamrats jakt på en ishaj, ett jättelikt havsdjur med giftigt, oätligt kött som lever på ishavets botten utanför Norges kust. Den praktiska nyttan med företaget förblir ett frågetecken, medan de två männen riskerar livet på vådliga fiskeäventyr och förströr sig själva med existentialistiska funderingar om människans förhållande till havet.

Strøksnes skriver med avsmak om det meningslöst destruktiva rovfisket av de norska haven på ett sätt som fått mig att sluta köpa norsk lax. Samtidigt vadar han själv genom ruttna koinälvor och åker ut i Lofotenbassängen i en tvivelaktigt sjöduglig båt i något som närmast kan betecknas som en kamikazefärd, allt som en del av ett machobetonat prestigeprojekt för att själv ta livet av en oätlig, hundratals år gammal haj.

Näst ut blev Lars Berges reportagebok Vargattacken. Också här är temat motsägelsefullheten i vårt naturförhållande. Å ena sidan beundrar vi och slås av vördnad för naturen eftersom den i sin vilda frihet utgör en kontrast till våra inrutade liv i civilisationen. Å andra sidan drivs vi av en fantasi om att vi kan jämka ihop dessa två väldigt olika världar i ett slags anpassad harmoni vars främsta värde är vår egna personliga upplevelse. Resultatet är djurparken: en slags artificiell natur där djuren går ”fria” i en miljö som på ytan påminner om deras egen. Men den är praktiskt förminskad och noga organiserad så att djuren ska gå att observera som underhållning samtidigt. Detta naturligtvis på bekostnad av mer subtila aspekter av deras livskvalitet.

Kolmårdens Safaripark var, då den anlades, ett exempel på spetsen i utvecklingen av den här sortens upplevelseprodukter. Upplevelsen ”Närkontakt Varg” där besökare kunde köpa biljetter för att tillsammans med en skötare gå in i varghägnet och krafsa en flock halvtama vargar bakom öronen, blev parkens kronjuvel. Besökare inkluderade bland annat Zlatan, Mikael Persbrandt och Sveriges kung. Tills vargarna en dag, i en reaktion som trots flera bevis på motsatsen beskrevs som ”oväntad”, attackerade en av sina långvariga, erfarna och tillgivna skötare och rev henne i bitar.

Berge och Strøksnes ger båda olika men ändå lika beskrivningar av människans självbedrägeri, då hon tror sig kunna kontrollera och systematisera den vilda naturens egna processer enligt sina önskemål och behov. Vare sig det gäller att fiska slut globala fiskbestånd medan man skryter om att ens egna hav är rena, eller att låsa in vilda rovdjur i trånga inhägnader och försöka bli deras kompis, är det frågan om samma försök att både äta kakan och ha den kvar.

Medan både Strøksnes och Berge ger sig tid för självreflektion i sina respektive böcker utgör filmen Roar från 1981 en underhållande kontrast. Regissören Noel Marshall använde inkomsterna från sin succéfilm Exorcisten för att göra en film om sin egen familj, och deras bisarra hobby att samla på stora, halvtama kattdjur som de hade som husdjur. Marshall och hans fru Tippi Hedren, deras dotter skådespelaren Melanie Griffith och parets två söner spelar i filmen som är filmad i parets hem i Kalifornien. Den använder en hafsigt påkommen historia om en afrikansk naturforskare som ursäkt för att visa hur ensemblen upprepade gånger brottas till marken av lekfullt livsfarliga lejon, tigrar och leoparder. Förtexterna gör reklam för att ”inga djur skadades under inspelningarna”. Däremot skadades sammanlagt 70 medlemmar i filmteamet av de vilda skådespelarna i filmen som marknadsfördes som ”världens farligaste produktion”. Bland annat Griffith fick genomgå en plastikoperation efter att ett lite för kelsjukt lejon tuggat på hennes ansikte.

Marshalls film är en typisk exploitationsfilm vars främsta syfte är att visa chockerande material, och den lyckas mer än väl. Men i kombination med de två nämnda böckerna blir resultatet en triptyk som väcker djupare tankar om människan och hennes förhållande till det vilda.