Slumra inte in, Europa!
Den tidigare tyska utrikesministern Joschka Fischer har skrivit en aktuell bok om Europas tillstånd.
FACKLITTERATUR
Fischer, Joschka: Der Abstieg des Westens – Europa in der neuen Weltordnung des 21. Jahrhunderts
Kiepenheuer & Witsch, 2018
Joschka Fischer börjar sin bok med två datum: 24 juni 2016 och 20 januari 2017.
Det första datumet är dagen då folkomröstningen om Brexit blev klar. ”Varför”, frågar han sig, ”denna fullständigt oväntade omvandling från realism till fantasi, ja hallucination under ledning av den engelska nationalismen?”
20 januari 2017 betecknar president Trumps makttillträde. Fischer jämför det med Gorbatjovs misslyckade reformationsiver i Sovjetunionen: ”Varför hotas väst med en nästan trettioårig försening av ett liknande öde, till synes utan någon nöd? Smygande och inte så spektakulärt som Sovjetunionens undergång? Varför vill väst till varje pris begå ett historiskt självmord?”
Trumps öppet nationalistiska ”America first” ifrågasatte, enligt Fischer, inte enbart säkerhetsga- rantierna till de övriga Natomedlemmarna utan också den fria världshandeln, som varit en grundsten i det transatlantiska väst. Båda dessa var bärande pelare för Europa under det kalla kriget.
I en senare intervju i der Spiegel (19.5.2018) är Fischer mer pessimistisk än i boken: Han konstaterar att Trump medvetet förstör den amerikanska världsordningen. Och utan ett stöd av USA och Storbritannien verkar väst gå mot ett uppspaltat, svagt Europa.
Trötthet
Enligt Fischer är den framväxande nynationalismen ett tredje negativt kännetecken för Europas nedgång. Det är ”en gammal människas nationalism, utan dess rofylldhet, men i övrigt viljelös”. Den är inriktad på att vara ”en skiljemur” och ”längtar framför allt efter en gyllene gårdag, till vilken man drömmer sig tillbaka”.
Men nynationalisternas drömmar och önskningar motsvarar varken dagens eller morgondagens verklighet.
Vilken är orsaken till denna uppenbara självdestruktion, som väst ger uttryck åt, frågar sig Fischer. Varför detta ”gränserna fast, stoppa huvudet i sanden och drömma om en ärorik forntid, i stället för att ta itu med världen av i morgon?”
Hans svar är att Europa och väst helt enkelt präglas av trötthet: Mellan 1914 och 1989 utkämpade européerna två världskrig och ett kallt krig. Det brottades med fascism, kommunism, holocaust, ett delat Europa och den våldsamma delningen av Östeuropa.
Nytt centrum
Efter kalla krigets slut framstod den liberala demokratin och marknadsekonomin som segrare. Den amerikanska statsvetaren Francis Fukuyama talade om ”slutet på historien”. Detta ”slut” verkade som ”ett mäktigt sedativ på européerna”.
Väst blev offer för sin egen ignorans och arrogans, för det finns inget slut på historien. Bara ett kapitel var tillända och en världsordning tog slut, men en lång övergångsprocess till morgondagens värld hade börjat.
Centrum för denna nya världsordning kommer, enligt Fischer, inte längre att ligga i Europa eller den transatlantiska regionen. Det kommer att finnas i Asien och Stilla Oceanen. Det gäller främst Kina, men också länder som Japan, Sydkorea, Taiwan och Indien. Kineserna vill med sin jättelika hemmamarknad och sina strategiska initiativ som den ”den nya sidenvägen” bygga upp långfristiga partnerskap.
Gemensamt
Hur skall Europa klara sig när världsordningen förändras, frågar Fischer.
Demografiskt, maktpolitiskt och industriellt är Europa på nedgång. Det är starkt på 1900-talets teknologi, men svagt på 2000-talets, med dess betoning på AI (artificiell intelligens) och andra spetsteknologier.
För att Europa skall kunna svara med samlad styrka, finns det bara två alternativ, noterar han: Antingen ett samlat Europa eller en splittrande betoning på nationalstaten. Annars får Europa lov att avlägsna sig från världsscenen och kommer inte att få en andra chans.
Det är, enligt Fischer, dags för européerna att utropa ”Europe first”. Om de efter världskriget förklarade: ”Aldrig igen”, borde de nu ropa: ”Bara gemensamt”.
Det är inte enbart fråga om ekonomisk framgång, hur viktig den än må vara. Det är framför allt fråga om den europeiska säkerheten och den europeiska identiteten, dvs. vår europeiska livsstil.
Den representativa demokratin, rättsstaten, marknadsekonomin och strävan efter bildning utgör bärande pelare för den en gång så framgångsrika europeiska livsstilen. De bildade den ”välståndsformel”, som gjorde det möjligt för öststaterna att efter det kalla krigets slut börja sträva i riktning mot EU.
Fischers bok är ett välgrundat inlägg i debatten om EU:s framtid. Den innehåller dessutom material om demokratins väsen, de europeiska grannländernas och Mellanösterns politik och om Kina, allt serverat klart och lämpligt provokativt – hur skulle vi européer annars vakna?
STURE ENBERG