Mordiskt lagd

Vem brås du på? På din mor, på din far – eller rentav på liken i garderoben? Fiktiva, men också verkliga mordhistorier skapar spänning i sommarhettan.

En kvinna som inte kan gå ut ur sitt hem, fobisk och nojig, tar sig för att börja spionera på familjen i grannhuset. Mordhistorien är tät och överraskar som sig bör på slutet. Så började min sommar med A.J. Finns debutbok Kvinnan i fönstret.

Läser senare om hur den blivit kritikerrosad och nu ska bli film. Då är jag inne på följande thriller där huvudpersonen också är en kvinna – den här gången nästan outhärdligt perfekt, kunnig, högutbildad och som lika elegant hoppar in och styr en skogstraktor i ett brinnande eldhav som hon konverserar höjdare på cocktailpartyn.

Det är semestertider och jag ägnar mig åt min favoritsysselsättning, mord i alla former, i fantasins och böckernas värld.

Men det sker också tragedier i verkliga livet.

Det börjar med havsörnen, en död sådan. Vi rapporterar fyndet enligt alla föreskrifter och får information om att den ringmärkts i Sverige för dryga sex år sedan när den ännu inte hade flugit ur boet. Vi låter den svenska invandraren vila i frid och vad som blev dess död kan vi bara sia om. Men gissningsvis var den ond och bråd.

Flugsnapparna bjuder på nästa thriller.

Den som har studerat flugsnapparpars ståhej i familjeskapandet vet att hannen sällan är honan trogen, ibland är han också bigamist och skapar flera familjer. I vår närmaste flugsnapparfamilj blir det den här sommaren rena tragedin. Hannen som borstat och bröstat upp sig framför holken i flera dagar syns plötsligt inte till. Honan går på som vansinnig för att föda de små som hela tiden gapar efter mera. Han har säkert dragit i väg till sin nästa fru tänker jag och känner med henne och förbannar hannen.

Efter några dagars intensivt matande av ungarna försvinner också hon. Har ungarna flugit ut, nej, så här snabbt kan det inte gå. När jag i kvällsskymningen vattnar blommorna kring holken hör jag det där konstiga höga surret igen. Det kallas tinnitus säger min man. Nej, det kallas utsvultna döende flugsnapparungar säger jag. Och en dag senare är det tyst.

Mördaren hette tornfalk och for antagligen i väg med bägge föräldrarna.

Naturens grymhet tar ingen semester.

”Storyn är så stor, så märklig. Så faslig. Och som vanligt är det förstås mördaren, inte de mördade som får uppmärksamheten.” MARITA GRANROTH Featurechef

En tid senare gottar jag mig åt nästa mordhistoria. Också den här gången in real life. Med Yles krimi- nalpod Morden i Pirilö dras jag in i en för mig numera bekant familjetragedi.

I min familj har namnet PirilöKarl eller Karl Granroth alltid varit förknippat med tabun. Under min uppväxt hörde jag inte ett ord om mannen, nu i vuxen ålder har han dykt upp gång på gång.

Min bekantskap med honom startade när min journalistkollega under mina första yrkesår frågade vad jag vet om Pirilö-Karl. Ingenting, svarade jag sanningsenligt. Kollegan berättade försynt en del av historien och gav mig följande dag en tummad bok för läsning. Jag gick hem med boken ”Några fall ur Svenska Österbottens dystra brottmålshistoria” av L-O Backman, utgiven 1881. Fallet Granroth kallades där för Pedersöre-målet.

Med stigande fasa läser jag om fallet och inser att det handlar om min familj, mina förfäder. Texten är kryddad med rättegångsprotokoll om mannen som sades ha mördat åtta personer. Efter att rättsinstanserna konstaterat att han dödat sin brors två barn och antagligen även sin förra fru och sin bror dömdes han till livstids straffarbete i gruvorna i Sibirien.

Storyn är så stor, så märklig. Så faslig. Och som vanligt är det förstås mördaren, inte de mörda- de som får uppmärksamheten. När jag lyssnar på podden slår det mig: Varför har jag inte tänkt att min farmors mormor blev mördad? Däremot har jag ofta tänkt att min farmors morfar var en mördare. Men nu får något mig att tänka på henne, kvinnan vars liv ändades i en ålder av 33. Stina Cajsa, eller Cajsa-Stina som hon också benämns, Johansdotter. Hon dödades med arsenik. Hennes dotter, min farmors mor föddes i huset på Pirilö 1852 och två år senare försvann hennes mamma ur hennes liv. Åtta år senare sändes hennes far till Sibirien.

Och kvinnorna som följde efter henne – vad kände de, vad tänkte de? Skrämmande, fascinerande och avskyvärt. Mest känner jag för dem som gått före mig. I dag har det gått 160 år sedan morden, vi som går kvar har inte skammens stämpel i pannan. Men hur var det för de närmast följande generationerna? Därav tystnaden. Rättsfallet upprörde hela landet, hur må det inte ha varit på den lilla orten Pirilö i Pedersöre.

Vi säger ofta ”du brås på din mor” eller ”du brås på din far”. Hur mycket brås vi på liken i garderoberna?