Gripande, ohyggligt spännande
■ Knepigt det här med katastrofscenarier ur det levande livet. Underförstått: När har det gått tillräckligt lång tid för att man med gott samvete och bibehållen pondus ska kunna tackla saker och ting ur ett mera fiktivt perspektiv?
Det är en fråga som ställdes i samband med Jutta Rabe- producerade Baltic Storm (om Estoniahaveriet), en onödigt spekulativ sak. Ett ramaskri var fallet också när britten Paul Greengrass ( The Bourne Supremacy) lanserade United 93 (USA 2006), filmen om ”det fjärde” av de kapade 11 septemberplanen, det som slutligen kraschlandade på en åker i Pennsylvania.
Men talande är att de kritiska tongångarna mattades av när filmen sedan gick upp på vita duken, kanske för att Greengrass gjort ett fullblodsdrama som präglas av äkta ”soulsearching” snarare än av smaklös spekulation.
Och trots att filmen kan tolkas som en hyllning till gemene man (som till slut tar strid med kaparna) är detta en avgjort nykter och saklig sådan. Inget onödigt flaggviftande här inte.
Filmen öppnar i ett hotellrum på östkusten. Här möter vi de fyra flyplanskaparna som faller på knä, ber en stilla bön och omfamnar varandra en sista gång. På flygplatsen i Newark ägnar sig personalen åt de sedvanliga rutinerna. Boardingen går som smort.
I luftrummet är det däremot stökigt med den påföljd att ”United 93” tvingas vänta på sin tur. Det är orsak nog att klippa till di- verse flygledningscentraler, en miljö som hinner bli mera än bekant innan filmen är slut.
Det är också i ett av flygtornen som man tycker sig komma en potentiell flygplanskapning på spåren. Ändå går det ett bra tag innan man inser situationens allvar. Det är trots allt sisådär tjugo år sedan man haft ett tillbud på kaparfronten.
Paul Greengrass närmar sig materialet med en närmast dokumentär touch. Det vankas mycket handkamera, total närvaro, och vad gäller skådespelarna har vi att göra med idel fräscha ansikten (en stor del av flygledarna i filmen var de facto på jobbet den ödesdigra dagen).
Till saken hör att flygplanskaparna ingalunda opererar på ”bad english” utan på arabiska, något som bara förstärker hotbilden.
Slutresultatet är ohyggligt spännande, intensivt, naket, klaustrofobiskt, gastkramande. Och inte så lite gripande, detta utan att Greengrass tyr sig till sentimentala övertramp.
I United 93 finns det inget utrymme för brandtal men nog för genuint tårfyllda avsked. Och se, ingen Ed Harris (i rollen som flygledaren Gene Kranz, bekant från Ron Howards Apollo 13) som heroiskt proklamerar att ”ett misslyckande kommer inte på fråga, inte under mitt arbetspass”. Här är det allvaret som utgår med segern. TV5 21.00