Självsäker Mäkelä redo för medaljkamp
På grund av ett elavbrott var Kristiina Mäkelä tvungen att vänta extra länge i den brutala hettan på Berlins Olympiastadion innan hon fick hoppa sitt första kvalhopp. Och det var bara ett hopp som krävdes för att knipa finalplatsen.
Länge stod bara tre namn uppe på Olympiastadions resultattavla efter att grupp B inlett sitt trestegskval. Orsaken? Ett elavbrott som gjorde det omöjligt att använda mätinstrumentet.
– Det hade gått 30 minuter från mitt sista uppvärmningshopp och jag kan berätta er att det är en ganska lång väntan då det inte finns en ordentlig skugga och då temperaturen där borta är 37–40 grader. Som tur var hade jag en påse is med mig som hjälpe mig hållas nedkyld. Det gällde att hoppa kvalgränsen på det första försöket – och så gick det ju, säger en glad Kristiina Mäkelä.
Finländarens första och sista hopp mätte 14,24, bara sju centimeter från hennes rekord. Men bättre kan hon.
– Det var inte ett perfekt hopp. Löpningen var inte så bra och jag kom inte till plankan med en bra frekvens. Men bra att jag går till final också med ett dåligt hopp.
Kvalgränsen var relativt låg: bara 14,05. Och det var exakt längden som krävdes för att gå till final. Trefaldiga Europamästaren och mångfaldiga mästerskapsmedaljören Olha Saladucha var den första som blev utan finalplats. Hennes resultat var 14,04.
”Huvudet kallt”
Mäkelä och tränaren Tuomas Sallinen visade taktiskt kunnande och tog bara en kort uppvärmning för att spara energi.
– Det var en väldigt kort uppvärmning. Om man hade värmt upp länge och sedan väntat i en halvtimme för att få hoppa så skulle man ha varit tom i kroppen. Vi tog beslutet att hålla huvudet kallt och nu var jag pigg hela tiden, säger Mäkelä som kör enligt samma upplägg i finalen i morgon.
Mäkelä tror att det krävs ett hopp på över 14,50 för att ta EM-medalj. Några förhandsfavoriter nämner hon inte.
– Tresteg är en gren där dagens form avgör mera än statistiken. Det finns många tuffa hoppare som före ett mästerskap har ett säsongsbästa under 14 meter som sedan hoppar långt.
Mäkelä hör bevisligen till dem som lyckats toppa formen till EM.
– Mitt självförtroende är högt.
■ Det är viktigt då man på allvar hoppar om medaljer. Man måste tro på sig själv och man måste våga säga att man har ett mål som man vill nå. Om man stänger dörren innan man försöker så blir det inget.
I finalen hoppas Mäkelä på ett likadant publikstöd som i kvalet.
– Såg ni mitt bakgrundsgäng? Det kändes som att det bara fanns finländare i publiken. De hade skyltar och allt. De bidrog säkert till mitt resultat, säger en soligt leende Mäkelä.
ett osäkert kort i dessa stora sammanhang?
Det fick ingen svar på då den grovt besvikna talangen stumt gick igenom intervjuzonen utan att säga ett ord. Oproffsigt? Visst. Förståeligt. Det också.
I Yles tv-intervju var Helander inte direkt pratglad men hans bud var kristallklart. – Det var jag som var dålig. Tränare Lignell lade märke till att kastbanan verkade något hal men påminde också att förhållandena var samma för alla. Inte bara en eller två toppkastare hade problem i kvalet – Thomas Röhler orsakade hemmapubliken skrämselhicka då han efter två kastomgångar inte såg ut att gå till final. Tredje kastet mätte snäppet på 85 meter och tyskarna får sin drömfinal i kväll med Röhler, Vetter och Hoffmann som guldkandidater. Röhlers sista kast och Helanders sista kast berättar ganska klart skillnaden mellan en erfaren räv och en yngling.
Ännu mer erfarna Antti Ruuskanen belönade sig själv med en hjärtvärmande finalplats då han – liksom Röhler – med sista kastet kirrade finalplatsen. En finalplats som han fick veta om först på hotellet, dit han stack innan den andra kvalgruppen ens börjat kasta. Ruuskanen har allt att vinna i finalen.
I Berlin fick Helander ett smakprov av livet i den stora världen. En sur men värdefull läxa som han förhoppningsvis använder som en hörnsten då han bygger vidare på sin lovande, unga karriär. Vem vet vad hösten ännu har med sig. Något säger mig att Helander ännu har ett ess i ärmen.