Mellan Europa
”Vi kommer att ha framför oss en lång och besvärlig fritagning av ett kidnappat Mellaneuropa och mandarinerna i kommissionen visar inte alltid stort tålamod.”
Den finns en liten språklig förbistring i vårt grannskap. När vi för ett antal decennier sedan lärde oss – eller försökte lära oss – Europas geografi, betydde Mellaneuropa ungefär Beneluxländerna och Västtyskland. I kallla krigets geografi delades Europa sedan i öst och väst. Östeuropa var Polen, Ungern, Tjeckoslovakien. Därifrån vidare fanns Sovjetunionen.
Den här geografiska beskrivningen innehåller samtidigt några värdeomdömen. Väst – och vår uppfattning om Mellaneuropa – var det goda, resten var lindrigt sagt utmanande.
Milan Kundera har i en essä beskrivit den här geografiuppfattningen med uttrycket ”den kidnappade occidenten” och när jag läste essän drabbades jag av lite dåligt samvete. Prag ligger faktiskt – både kulturellt och geografiskt – långt väster om Hangö eller Helsingfors.
Ungern, Tjeckien och Polen är alltså Mellaneuropa, på mitten mellan den europeiska östgränsen vid Ural och de västliga utlöparna vid Bretagne eller Portugal. Det är en del av den europeiska tragedin där andra världskrigets slutfas och efterspelen ledde till att en viktig del av Europa kidnappades in i ett auktoritärt system, där de långa kulturella linjerna går till Bysantiska riket och den ryska kopieringen mera än till Rom och renässans.
Min MEP-kollega György Schöpflin försöker i en artikel i det senaste numret av tidskriften Osteuropa reda ut – och förklara – en del av det ungerska (eller polska) auktoritära återfallet lite utifrån Kunderas essä. Schöpflin är medlem av Viktor Orbáns Fideszparti och har alltså all orsak att förklara. Därför köper jag inte riktigt hela hans resonemang.
Men i ett avseende öppnar hans artikel ett viktigt perspektiv. Demokrati fungerar bra så länge medborgarna har en känsla av att de kan påverka utvecklingens gång. När beslutsgången kidnappas av en partidiktatur (eller en avskärmad elit) börjar svårigheterna.
En av nycklarna till utmaningarna beskrevs egentligen av festligheterna kring vår 100-åriga historia av självständighet. Vi har trots allt under dessa 100 år huvudsakligen varit vår egen lyckas smeder. I Schöpflins Mellaneuropa ser det inte riktigt lika lyckligt ut.
Befrielsen 1945 följdes av 40 år av diktatur. Det gav inte det civila samhället många möjligheter att utvecklas. Sen kom ett kort mellanspel efter murens fall. Men den allvarliga utmaningen består i att EU:s – i och för sig riktiga föreskrifter – nu uppfattas som en omyndighetsförklaring.
Och det är den nationella och personliga tiden av myndigt beslutsfattande som skapar den myndiga medborgaren. Vi kommer alltså att ha framför oss en lång och besvärlig fritagning av ett kidnappat Mellaneuropa och mandarinerna i kommissionen visar inte alltid stort tålamod.