Oj vad bra han är, Jasper Pääkkönen!
Spike Lee-uppgörelse med vardagsrasismen i 70-talets USA rymmer både humor och djupt allvar.
DRAMA/KOMEDI ● BlacKkKlansman
Regi: Spike Lee. Manus: Charlie Wachtel, David Rabinowitz m.fl. Foto: Chayse Irvin. I rollerna: John David Washington, Adam Driver, Jasper Pääkkönen, Laura Harrier.
Ursäkta rubriken, klistrad på en i grunden ”svart” film. Men efter årtionden av skriverier om finländska skådespelare som senast vid klippbordet åker ut i kylan blir man extra glad över en Jasper Pääkkönen som landat i en film av självaste Spike Lee.
Det är inte bara det att Pääkkönen de facto gör en av huvudrollerna i filmen, nix. Killen är rätt och slätt lysande – i rollen som hängiven rasist med Ku Klux Klan-kopplingar.
Det handlar om BlacKkKlansman, en flyförbannad men samtidigt perverst rolig och svärtad uppgörelse med vardagsrasismen i 1970-talets Amerika – komplett med en epilog som leder rakt in i nutiden.
Resan går till Colorado Springs, ett kritvitt fäste där John David Washingtons byling, Ron Stallworth, får anställning. Som det råkar sig är Ron stadens första svarta polisman och mottagandet är därefter: förrådskommendering.
Det är först när Svarta pantern Stokely Carmichael har vägarna förbi, efter en inbjudan av den lokala studentföreningen, som Stallworth får ett mera utmanande uppdrag, som infiltratör. Inte för att det slutar där.
Genom ett plötsligt påkommet telefonsamtal till Ku Klux Klans lokalavdelning etableras en kontakt som bara måste följas upp. Uppdraget går till Adam Drivers (judiska) kollega som tas emot med öppna armar, eventuellt med undantag för Felix Kendrickson (Pääkkönen) som till skillnad från sina meningsfränder är redo att gå från ord till handling.
Däremellan ringer Ron Stallworth upp ”storvesiren” David Duke (Topher Grace), Ku Klux Klans ansikte utåt.
Yviga svängar
Som bekant är Spike Lee (Do the Right Thing, Jungle Fever, Malcolm X) ingen vän av subtiliteter. Och i den meningen är BlacKkKlansman inget undantag, tvärtom. Redan i filmens prolog tar Alec Baldwins rasbiolog ut svängarna, detta med ett brandtal om ”smutsiga apor” som med Högsta domstolen-judarnas goda minne håller på att köra den av Gud utvalda nationen i sank.
Mera av den varan, av förakt mot ”niggers”, ”spaggar”, bögar och andra otyg, vankas det hos bygdens egna söner, ett white trash-pack som tecknas med lika delar ironi och kallhamrad kyla (läs: det här gänget är inte att leka med).
Ibland får man en känsla av att Lee tar i så byxorna spricker, varpå tempot och temperaturen tar stryk. Men vänder man på steken blir det förvånansvärt roligt, som när filmen drar ner byxorna på David Duke.
Stunder som dessa går tankarna snarare till en Quentin Tarantino, som genom att skruva upp volymen och retoriken tenderar att alltid undgå de politiskt korrekta rynkorna i pannan (tänker i första hand på Inglourious Basterds där de nationalsocialistiska sysslingarna åker på en snyting).
Nutidskoppling
Men visst finns allvaret med i bilden, som i sekvensen där Harry Belafontes oldtimer lägger ut texten om en god vän som lynchades i början av seklet. Där är det lätt att hålla sig för skratt.
För att inte tala om filmens epilog där Spike Lee klipper in pinfärska journalfilmer från rasbråket i Charlottesville, med en president Trump som stryker de vita extremisterna medhårs.
Ja, och så var det Jasper Pääkkönen. Det är inget fel på John David Washington, en spjuver som gör det mesta av sin afrofrilla, och på polis-
kollegan Adam Driver som borgar för ännu ett king of cool-nummer. Men det är Pääkkönen, bekant från Lejonhjärtat och Hjältarna från Polcirkeln, som står för det dramatiskt eldfängda. Se här en ”loose cannon” som man aldrig vet var man har, karlen är fan livsfarlig. Och så denna accent som knappast kom med modersmjölken!