Bröllopsdag

För några dagar sedan firade älsklingen och jag bröllopsdag. Trettiofyra år har gått sedan vi sade ja till varandra i bykyrkan i Anjala. Hur många dagar det är orkar jag inte ens försöka räkna ut. Många är det i vart fall!

Någon önskade oss trettiofyra lika lyckliga år till – men det hoppas jag ju att det inte blir! Alla år, eller månader eller veckor, har ju inte varit helt rosenröda.

Däremot har vårt äktenskap blivit bättre årtionde för årtionde. Det första decenniet, vad man väl numera kallar rusningsåren, såg vi nog mest genom en utmattad dimma, men sedan började det ta sig. Kanske för att livet delat med en annan person kräver mer mognad och generositet än vad jag hade i början.

Ibland undrar man ju, som förälder, vilken bild av äktenskapet man gett vidare till barnen. Borde man ha hållit dem ovetande om att ett långt förhållande ibland är mera nöd än lust? Borde de ha fått leva i tron att långvariga förhållanden betyder lycka i alla dagar? Har de fått följa vardagens motigheter på alldeles för nära håll? Jag frågade den förstfödda, hon som redan har lite eget perspektiv på familjeliv: vilken bild av äktenskapet har du fått med dig hemifrån?

Livet för inte alltid två människor framåt i samma takt eller ens åt samma håll.

Svaret på frågan vill jag bära med mig länge: ”viktigast är väl att ett långt förhållande inte alltid är likadant. Ibland går man i otakt och ibland kan det bli lite spretigt. Men då måste man bara medvetet böja in de spretiga bitarna igen så att de blir en del av det gemensamma livet.” Så är det ju! Livet för inte alltid två människor framåt i samma takt eller ens åt samma håll. Mognad och tillväxt sker inte jämnt parvis, utan vid olika tidpunkt för olika individer. Konsten är att försöka fläta in det individuella i det gemensamma. Att hålla fast vid viljan att böja sig inåt igen, mot den andre.

Trettiofyra år till med älsklingen blir ett underbart äventyr!

bloggar på andetag.blogg.hbl.fi.