Någon att tycka synd om
Egentligen kan man bara tycka synd om Theresa May och om ett land som länge har beundrats för sin politiska pragmatism och sin parlamentariska demokrati.
Theresa May
avbröt sin vandringssemester i norra Italien för att äta middag med Emmanuel Macron på presidentens sommarresidens vid Côte d’Arzur. Premiärministern hade goda skäl för ett rendezvous. Hon var angelägen om att förklara hur Storbritannien tänker sig det framtida förhållandet till EU efter ett utträde och vill vinna Frankrikes stöd för sin förhandlingsposition.
Det talades om en charmoffensiv. Men snabbvisiten på det medeltida Fort de Brégançon för en vecka sedan kan också ses som ett försök att gå bakom ryggen på EU:s chefsförhandlare, fransmannen Michel Barnier. Han har redan försiktigt avvisat Mays plan som äntligen, efter mycket funderande fram och tillbaka, presenterades i juli.
Det är lite överraskande att den brittiska regeringen nu ändå efterstävar en mjukare variant av brexit, men fortfarande försöker plocka russinnen ur kakan.
Premiärministern hade svårt att bestämma sig och fördröjde länge ett beslut. Landet, regeringspartiet och kabinettet är djupt splittrade efter folkomröstningen som har utvecklats till ett unikt politiskt fiasko. Ingen tycktes ha beaktat hur svårt och komplicerat det skulle bli att lämna EU efter 45 år. David Cameron, premiärministern som spelade högt, avgick omedelbart. Boris Johnson, den populäre och egentligen inte alls så rolige ledaren för brexitkampanjen, ville inte heller ta ansvar. Det blev May som tog över, en flitig andra rangens politiker utan karisma.
Hon tolkade folkomröstningens resultat först och främst som ett votum mot invandringen från andra EU-länder. Därför var det viktigt att återta kontrollen över landets gränser. Alltså kunde Storbritannien inte längre delta i EU:s inre marknad som präglas av de fyra friheterna – fri rörlighet av varor, tjänster, kapital och personer.
Det var bara
konsekvent att premiärministern till en början talade för ett komplett utträde ur unionen, en så kallad hård brexit. Men så småningom blev hon övertygad om att landets ekonomiska intressen kräver en kompromiss. Enligt planen eftersträvar Storbritannien nu att handeln med varor ändå på något sätt sker inom den inre marknaden. Barnier håller däremot fast vid att de fyra friheterna inte får undermineras. Om ett land lämnar gemenskapen kan relationerna med de andra inte vara lika täta som tidigare.
Värre för May är att hon inte ens fick med viktiga regeringsmedlemmar. Brexitministern David Davis och utrikesminister Boris Johnson avgick i protest mot hennes kompromiss. I sitt avskedstal antydde Johnson att han skulle kunna utmana May som partiledare och premiärminister om hon håller fast vid sin linje.
Hur det än går, kommer en del av de konservative ledamöterna inte att rösta för premiärministern och hennes plan. Dessutom finns det över huvud taget ingen majoritet i parlamentet utan en del av oppositionen. Men inom Labour vill många nu hellre ta initiativ till nyval och en ny folkomröstning.
Allt verkar vara möjligt. Och allt mer tyder på att Storbritannien lämnar EU den 29 mars nästa år utan ett avtal. Det här skulle innebära stora nackdelar för båda sidor. Den politiska krisen som utlöstes av ansvarslösa politiker fortsätter och fortsätter. Egentligen kan man bara tycka synd om Theresa May och om ett land som länge har beundrats för sin politiska pragmatism och sin parlamentariska demokrati.