Semesterpengen
”Som konsumenter bär också vi ansvar för övergödningen av vatten; det är genom ett effektivt jordbruk och pressade priser som vi alla kunnat avnjuta allt billigare mat.”
Semester utgör också en viktig form av konsumtion och en tid då pengar spenderas. För många av oss utgör resande och mat viktiga delar av semestrandet och ganska stora summor kan läggas på resor, båtar, husbilar eller de sommarhus som vissa av oss får – eller måste – bära ansvar för.
Som en konsumtionsform fick semestrandet större betydelse i tidig efterkrigstid. På 1950-talet var tältandet inne och så småningom byggdes allt flera stugbyar på natursköna platser. Storhetstiden för interrail – tågluffande – inföll under 1970- och 1980-talen, då var detta en reseform för ungdomar men samtidigt blev flyget också billigare och charterresorna vanligare.
Under den heta sommaren har jag gjort en interrail-resa på kontinenten, oftast i tågvagnar med luftkonditionering men torkan har präglat de olika landskap som flimrat förbi. Tågluffande verkar återigen ha blivit populärare, delvis som en kritik av det myckna flygandet. Även nostalgi påverkade mitt val av reseform: jag minns hur Europa öppnande sig och förknippar ännu de stora järnvägsstationerna på kontinenten med frihet.
Semesterfirandet bär också drag av det som inom konsumtionshistorien kallas för ”iögonenfallande konsumtion”, ett begrepp med vilket forskare velat framhålla det tydliga och öppna statusmarkerandet och identitetsskapandet. I dag kan många av oss i medelklassen resa utomlands varje år – eller flera gånger om vi så vill.
Också det har blivit ett mått på framgångsrikt semestrande och visst kan kraven på att uppvisa en fin ledighet vara lika kvävande som den hetta som omgett oss. Också semestrandet gör oss till det vi är.
För att visa min glädje har jag spritt mina stationsbilder på sociala medier och jag har glatt mig över andras flöden. Men våra bilder sprider förmodligen också andra budskap.
I år har ordet ”hemester” cirkulerat och det är många som visat upp fina bilder på närmiljön, kanske som ett sätt ta distans till det mest iögonfallande.
Också mat utgör en meningsbärande form av konsumtion – vi sprider budskap genom de matval som vi gör. Men vi medelålders med medelgod kassa har kunnat betala allt mindre för den här formen av konsumtion – livsmedlens andel av våra totala konsumtionsutgifter har minskat kraftigt sedan jag gjorde min förra interrail-resa i mitten av 1980-talet. Samtidigt har vi kunnat lägga en större del av pengarna på resor. Det är bra att världen öppnat sig.
Men kanske vi också ska uppmärksamma den mindre iögonfallande konsumtionen – det vi betalar för vårt dagliga bröd. Det har både sommarens torka och algsörja påmint oss om. Som konsumenter bär också vi ansvar för övergödningen av vatten; det är genom ett effektivt jordbruk och pressade priser som vi alla kunnat avnjuta allt billigare mat. Ansvaret kan inte enbart skjutas över på jordbrukarna.
Vad gör torkan och nödslakt med vår mat- och vinförsörjning under de kommande åren? Kanske vi ser förändringar i konsumtionsmönster och ytterligare en ökad medvetenhet om matens betydelse.