Då föräldrarna dör skymtar utanförskapets frihet
I Cementträdgården tecknar Ian McEwan påtvingade relationer och incestuösa normbrott inom en familj. Syskonskarans minsting, som skulle vilja vara en flicka, väcker ett tidigt minne hos författaren Thomas Brunell.
Ian McEwans debutroman Cementträdgården (1978) handlar om en familj som lever isolerad från omvärlden. Isolationen beror dels på familjens ointresse för andra människor, dels på att gatan där de bor lämnats alltmer öde för en planerad motorväg.
Fadern är lättsårad och auktoritär, ”en liten tunn argsint gubbe med en massa fixa idéer och gulaktigt ansikte”. Han har anlagt en konstrik trädgård framför huset. Efter en hjärtinfarkt vill han gjuta cement över den; han vet att han inte längre kommer att orka ansa trädgården. Fadern dör under själva cementläggningen. Mamman i huset blir allt tröttare men tar hand om barnen och hemmet. Även hon insjuknar svårt och dör i hemmet.
Kvar lämnas fyra barn i åldern sex till sjutton år. Julie är äldst, en tystlåten och lite skrämmande idrottsintresserad typ som gillar att sola sig och klä sig fint. Jack fyller femton medan modern ännu lever. Han har svår akne. Han slutar att tvätta sig och städa sitt rum, och onanerar morgon och kväll. Jack är handlingens berättare. De yngsta syskonen är den två år yngre, bokslukande Sue, samt sexåringen Tom, som blir mobbad och slagen i skolan och vill bli en flicka.
Efter mammans död tror de äldre syskonen att de två yngsta ska hamna på barnhem. De begraver modern i källaren genom att gjuta in liket i cement. I romanen finns förutom det makabra även incestuösa, samt andra normbrytande inslag, till exempel ett tema om manligt och kvinnligt. Under en sommar lever syskonen i en tillvaro präglad av frihet och kaos. De grälar med och slår varandra, men i huset råder även stämningar av sorg och melankoli.
I slutet av romanen har Julies pojkvän Derek fått aningar om att allt inte står rätt till i huset; en underlig lukt har börjat sprida sig från källaren. Och efter att han bevittnat en incestscen mellan de två äldsta syskonen, Julie och Jack, tillkallar han i vrede polis.
Synligt och sorligt
Romanen anses vara chockerande, men många av de starka inslagen är bara vanligt barn- och tonårsliv. Syskonen är självklart sammansvetsade men de mobbar också varandra. Det obekväma i romanen gör barnens tillvaro synlig och sorglig. Händelserna är sakligt och cyniskt skildrade, språket opersonligt, kliniskt och likgiltigt.
Medan fadern ännu lever låter Jack honom jobba alltför hårt med cementläggningen av trädgården, med följden att fadern dör. ”Jag dödade inte min far”, säger Jack i romanens första mening, ”men det finns stunder när jag tror att jag hjälpte honom på vägen”. De båda systrarna tycker synd om fadern, men de har också roligt på hans bekostnad. Minstingen Tom är rädd för honom. Tom har aldrig firat sin födelsedag med ett kalas. Under några av syskonens bjudningar dominerade fadern alltid. Han tyckte om barnen bara så länge de stod snällt på rad i lekar han själv hittade på.
Jag känner igen mig i flera av syskonens karaktärsdrag, även om jag själv växte upp under andra villkor. Minst identifierar jag mig med den läsande Sue; själv läste jag nästan ingenting som barn. Jack känns också rätt främmande, fast som solitär, finnig tonårspojke är han tro- värdig, och även bekant. Julies fascination för prestationer och utseende känns också bekant, även kombinationen av blyghet och styrka hos henne. Mest berörs jag av Tom.
Utanförskapets lockande frihet
Många barn har ett osläckligt begär efter närhet och bekräftelse. Tom tror att flickor är mer skyddade än pojkar. Uppmuntrad av sina systrar klär han sig i klänning, senare även i peruk. Jack är skräckslagen och fascinerad. Systrarna drar in Jack i en debatt om vad det är att vara flicka och pojke. Julie säger: ” ... om en pojke klär sig som en flicka är det förnedrande eftersom du i hemlighet tycker att det är förnedrande att vara flicka.”
Jack är verbalt tafattare än sina systrar och förlorar meningsbytet. Längre fram i romanen är Jack både intresserad och upphetsad av Toms transvestism. Han tar även sin bror i försvar.
Tom väcker ett tidigt minne hos mig. Som femåring hittade jag i ett skåp i mina föräldrars sovrum mammas röda lackskor. Jag bländades av dem och stapplade ofta omkring i finrummet på de höga klackarna. Mamma var rädd att jag skulle ”bryta benen av mig”, och gömde till slut skorna.
I romanen regredierar Tom och
låter sig tas om hand av Julie som en liten bebis. Hon pysslar om honom och lägger honom tidigt. Det här är bara en lek som är möjlig i den frihet som kan råda i frånvaron av föräldrar.
Efter mammans död diskar ingen disken eller städar huset. Syskonen äter kall mat, Tom mest bara choklad. Mot slutet av romanen blir Julie alltmer intresserad av sina två bröder, men de incestuösa inslagen får väl ändå mer ses som amoraliska än omoraliska handlingar. Kulmen nås när Jack ligger naken i Toms säng och samtalar med sin lillebror. Julie kommer in i rummet. Hon klär snart av sig, och när Tom somnat sätter hon sig gränsle över Jack och låter honom komma in i henne.
Tom vaknar när bilar bromsar in utanför huset och ett snurrande blått ljus tränger in genom ett hål i gardinen och formar ett fladdrande mönster på väggen. Brådskande steg hörs uppför trädgårdsgången. Julie verkar oberörd. Hon kysser Tom och säger: ”Hej du. Var det inte skönt att sova?”
Skissartad romankonst med djup
McEwans debutroman är en svart, skimrande pärla. Hans distans till det han skildrar, den sakliga tonen och det känslokalla språket ger romanen trovärdighet. Det här kunde ha hänt.
Bara stor romankonst förmår skapa bråddjup under en läcker, skissartad prosa. På hundrasjuttio sidor lyckas McEwan teckna ett exis- tentiellt tillstånd där påtvingade relationer och normbrott inom en familj framträder i ett skarpt ljus, och med långa skuggor. Konstnärlig och tematisk essens skimrar till, lyser mellan raderna. Det sker en utveckling från instängdhet till frihet, även om ordningen till slut återskapas. Normer behövs, tänker jag, men de ska även kunna ifrågasättas och reformeras.
Själv ägde jag tidigt en inre styrka, trots mobbning i skolan för mitt röda hår. I puberteten bröt jag mig vidare ut mot det som var jag, först genom att klä mig i byxor av konstläder och en egenhändigt sydd, röd-vit punktröja med Nina Hagen-motiv, sedan som en bekännande kristen under tre års tid, för att till slut, arton år fyllda, landa i en efterlängtad och nästan löjligt självklar, utlevande homosexualitet. Jag minns inte att jag någonsin skulle ha saknat de röda lackskorna när de en dag plötsligt bara var borta. Men mitt liv i utanförskapets lyx var och har förblivit oförenligt med den heteronormativa livsstilens mer kollektivt bullriga och cementerade vardag.
I Cementträdgården är friheten i en ung individs liv och utveckling det viktigaste temat. Många fortsätter att drömma om och eftersträva den lockande friheten, som sällan är alldeles lätt att hantera när den väl uppnåtts.