Frihetskampen som krossades
”Det finns två vattendelare i min politiska utveckling, två saker som radikalt påverkade min världsbild. Först invasionen i Tjeckoslovakien 1968 och fem år senare Chilekuppen. Då stod det klart för mig hur brutalt och cyniskt båda stormakterna bevakar sin
När Alexander Dubcek i början av 1968 blev ledare för kommunistpartiet i Tjeckoslovakien inleddes den demokratiseringsprocess som kom att gå under namnet Pragvåren. Yttrandefrihet, frihet att resa och en liberaliserad ekonomi blev ledorden. Natten mellan den 20 och 21 augusti krossades de tjeckiska drömmarna när Warzavapaktens pansarvagnar rullade in i huvudstaden. Den tidigare riksdagsledamoten och tidigare biträdande stadsdirektören i Helsingfors Ilkka-Christian Björklund följde med händelserna på nära håll.
Det säger tidigare riksdagsledamoten och tidigare biträdande stadsdirektören i Helsingfors, Ilkka-Christian Björklund (SDP). I augusti har 50 år gått sedan Röda armén marscherade in i Prag och krossade tjeckernas drömmar om ”en socialism med ett mänskligt ansikte”. Björklund upplevde händelserna på nära håll.
– Jag hade anslutit mig till Socialdemokraterna redan som 16-åring 1963. Som så många andra aktiva vänsterunga var jag mycket entusiastisk då Alexander Dubcek kom till makten i Tjeckoslovakien och började genomföra sina reformer för större frihet.
– För mig stod det redan då klart att det här var de socialistiska ländernas sista chans att ta avstånd från stalinismen och gå in för demokratisk socialism. Nästa chans kom först 1985 med Gorbatjov, men då var det alldeles för sent.
1968 hände mycket i världen. I början av augusti reste Ilkka-Christian Björklund till ungdomsfestivalen i Sofia.
– När vi skulle resa hem efter en vecka fick den finländska delegationen inbjudan att också delta i ett kulturseminarium i Rumänien. Jag minns att mina partikamrater Ulf Sundqvist och Matti Louekoski en
natt på hotellet övertalade mig att tacka ja. Medan de andra reste hem tog jag bussen till Bukarest.
– Felet var att seminariet skulle börja någon vecka senare, så jag inkvarterades i ett institut för ingenjörsstuderande. Det hette, om jag minns rätt, ”Institutul Constructii Bucuresti”, eller något sådant. I alla fall var initialerna samma som mina, ICB. Bokstäverna fanns på alla bestick och i något skede tänkte jag ta med mig några hem som troféer, men min socialistiska moral tillät mig inte att ta annans egendom så jag lade tillbaka skedarna och gafflarna.
”Kriget har kommit”
Att någonting var fel insåg IlkkaChristian Björklund tre dagar innan seminariet skulle inledas när plötsligt hela delegationen från DDR kallades hem.
– Jag hade blivit vän med en man som hette Walter. Han berättade att någonting är riktigt illa i världen, han visste inte vad, men sade att östtyskarna därför måste resa hem. Seminariet kom och gick och i väntan på att resa hem placerades vi utlänningar på en turistort vid Svarta havet. En natt kom en av värdarna inrusande till mitt rum klockan 3 på morgonen och ropade ”Kriget har kommit, Sovjet angriper Tjeckoslovakien.”
– Mitt i natten packade vi som var kvar våra ägodelar och kördes i tre bilar till Bukarest. I bilradion höll partiledaren Nicolae Ceausescu tal och varnade för att Rumänien kommer att försvara sig om Sovjet går till attack.
Ilkka-Christian Björklund ville åka hem, men det var lättare sagt än gjort.
– Rumänien firade sin nationaldag den 23 augusti, två dagar efter invasionen. Man arrangerade en mäktig parad för att demonstrera försvarsviljan. Ceausescu var redan på den tiden på kollisionskurs med Sovjet. Vi utlänningar som var kvar ställdes på podiet för att ta emot paraden som defilerade förbi. Jag stod då tio meter från Ceausescu, jag var väl något slags hedersgäst.
Ytterligare några dagar senare fick Björklund plats på ett Aeroflotplan och kunde återvända hem.
– Jag hade varit en hängiven Dubcek-entusiast och trodde på demokratisk socialism. De slutsatser jag drog av invasionen låter i dag kanske lite underliga, men följden blev att jag senare på hösten skrev ut mig ur SDP och anslöt mig till folkdemokraterna DFFF.
– Jag var övertygad om att det bara var en tidsfråga innan socialismen skulle segra. Jag ville inifrån DFFF bidra till att Finland skulle välja en demokratisk socialism. Jag antog att alternativet var totalitär extremkommunism och ville arbeta för en demokratisk modell. Jo, man kan säga att jag var naiv och blåögd, och det var jag förstås när man ser på agerandet i efterhand.
Sovjet isolerades
Ilkka-Christian Björklund anser att händelserna i Prag på att avgörande sätt kom att påverka hela Finlands politiska liv efter 1968.
– Sovjet isolerades när så gott som alla europeiska kommunistpartier tog avstånd från invasionen. Det fanns bara en stark fraktion i väst som understödde Sovjet, minoriteten i Finlands kommunistiska parti.
– Det här fick Sovjet att frångå sin princip att alltid samarbeta med den som hade makten i nationella kommunistpartier.
– I Finland tog man avstånd från majoriteten och började både politiskt och finansiellt stödja Taisto Sinisalos minoritet. På det sättet lade man grunden för taistoiternas frammarsch.
Ungdomen radikaliserades dessa år i hela Västeuropa, påminner Björklund.
– I Finland hade vi en folkfrontsregering och en riksdag med vänstermajoritet. Ändå var vi unga aktivister missnöjda. Reformarbetet gick så förtvivlat långsamt. Det bidrog till mitt missnöje med SDP, ändå gjorde jag inte som så många kolleger som sökte sig till de rödaste av de röda.
– Att så många i Finland blev taistoiter var inte bara Sovjets fel. Samma trend fanns i hela Västeuropa. Skillnaden var den att medan de unga vänsteraktivisterna i Finland valde taistoiterna så valde världsförbättrargenerationen i till exempel Sverige och de övriga nordiska länder maoisterna.
Varför blev du aldrig extremkommunist?
– Också jag kunde i princip ha kunnat söka mig till de blodröda fanorna. Men lyckligtvis hade jag redan som ung blivit vaccinerad mot all form av totalitär kommunism. Min mammas småkusin var Ilkka Ryömä, son till de kända kommunisterna Mauri Ryömä och Elvi Sinervo. Ilkka Ryömä hade stor andel i mitt politiska uppvaknande som ung, jag lyssnade på honom och han hade sett extremkommunisterna inifrån. Efter att ha hört honom var taistoiterna aldrig något alternativ för mig.