”Livet är ingen autostrada”
Blunda och tänk på nordisk sommar. Lägg till ett soundtrack. Sannolikheten är stor att det blir en av Tomas Ledins låtar. Vi har träffat honom. En motsättningarnas man, som har en oslagbar förmåga att sätta ord och musik på tillvaron.
Tomas Ledin har fyllt 66 men inte tappat lusten till musiken. Livsinställningen har han dock ändrat en smula.
– Jag har insett att livet inte är en autostrada och därför försöker jag säga ja oftare än tidigare. Det ger mig energi, säger Ledin i en intervju för HBL.
Han är lite av en ikon, Tomas Ledin. Vi har sett honom på tv, vi har hört honom på radio och förmodligen har vi även sett honom live.
Så, när han glider in på krogen på Djurgården i Stockholm där vi stämt träff känns det som om vi träffats många gånger förr. Det har vi inte.
Ändå blir det en spännande eftermiddag, längre än planerat, och med höga berg och djupa dalar. Samtal om högt och lågt, skratt och – mycket mer allvar än vad jag någonsin föreställt mig. För om jag föreställt mig att en eftermiddag med Tomas Ledin skulle bli ett samtal om blå vindar och vatten, om att sommaren är kort och om sandaler i plast, då har jag trott fel.
❞ Jag har börjat säga ja till saker jag aldrig skulle ha sagt ja till tidigare. Jag har märkt att jag får energi av det. Det får vara lite läskigt ibland, helt enkelt
Du har varit artist i mer än 45 år. Tröttnar du aldrig? – Jo absolut. Jag packar ihop med jämna mellanrum och tänker att jag ska sluta. Jag har gjort flera både avskedsturnéer och avskedsintervjuer. Men så blir det inte, säger Tomas Ledin, och slår armarna om sig, som om han fryser lite där i sommarsolen.
Han har gjort mer än 100 föreställningar av den nya krogshowen, i höst väntar en Sverigeturné och därefter kommer han att ta en rejäl paus, mest för att skriva nya låtar.
I våras var han i Helsingfors för inspelningen av Nästan unplugged på Operan.
– Jag gillar Finland. Ett av mina tidigaste spelminnen är från Ekenäs. Det är så vackert där.
Han är van vid att bli intervjuad, det märks. Han säger själv att han tycker om att möta journalister, och samtalet blir snabbt både intensivt och engagerat.
– Men när jag var yngre, när jag precis hade slagit igenom, då gillade jag det inte alls. Jag var blyg och trivdes varken med att prata med journalister eller att möta publiken. Jag ville bara skriva låtar.
Då, i början av 1970-talet, när Tomas slog igenom, var det inte särskilt gångbart att skriva om kärlek, vardagens små guldkantade ögonblick och lycka.
– Nej, då skulle allt vara anti och jag identifierade mig väldigt mycket med Dylan. Du vet, ung man med gitarr som kunde tala om för världen hur allt ligger till, säger Tomas självironiskt.
Han beställer in en alkoholfri öl, och efter att ha funderat en stund (”jag vill egentligen ha varm mat, har inte hunnit äta lunch, men, laxen verkar ju vara väldigt god”) lax och stuvad potatis.
– Nu trivs jag på scenen. Faktum är att jag känner mig som mest levande i mötet med publiken. Att få vara med och skapa någon form av glädje i människors liv, det är en helt fantastisk känsla, säger han med eftertryck.
Han ser skönt sommaravslappnad ut. Lite rufsig i håret, en beige jacka. Har precis landat i stan, han och hustrun Marie bor på lantstället ute i skärgården hela somrarna, ja, faktiskt långt in på hösten.
De är ett radarpar, han och Marie. De träffades i slutet av 1970-talet och gifte sig 1983. Tomas jobbade tätt tillsammans med Stikkan Andersson och ABBA, och Marie är Stikkan Anderssons dotter. Marie, som ärvt sin pappas musiköra och osvikliga känsla för vad som går hem, blev snabbt en ovärderlig del av Tomas artistkarriär. Rakt och osentimentalt kan hon ge feedback på nya låtar, och Tomas lyssnar på vad hon säger.
När servitrisen kommer in med maten småpratar han lite med henne. Säger att det ser gott ut. Hon skiner upp.
Inga alternativ
För Tomas fanns det aldrig något alternativ. Han skulle bli musiker, och redan dagen efter det att han gått ur gymnasiet åkte han på turné. (Då hade han visserligen hunnit prova på en mycket kort karriär som konstnär i Gävle. På uppmaning av sin teckningslärare ställde han ut på på Galleri Svarta Katten och lokaltidningen recenserade honom som ”ung och lovande”.) Tomas hade åkt som utbytesstudent till USA efter att ha fått ett stipendium, och när han kom hem till Sandviken igen var kulturkrocken total. Han hade insett att världen var så mycket större än att bara omfatta Gävle och Sandviken. Han ville mer.
Men, riktigt så enkelt var det naturligtvis inte. Länge brottades han med funderingar kring att vara ”för kommersiell” och med önskan om att förändra världen. Ändå visste han redan som barn att han skulle bli musiker, och efter att ha kompromissat med föräldrarna fick han lov att spela klarinett i skolorkestern. Under flera år spelade han på pubar och efter att ha vunnit en talangtävling fick han spela in LP-skivan Restless Mind.
– Jag åkte till Stockholm och spelade in en LP, det var otroligt stort, jag var överlycklig!
Sedan väntade melodifestivalen och turné med Jerry Williams. Och världsturné med ABBA i slutet av 70-talet.
Hemifrån hade han inga större musikinfluenser. Tomas pappa hade visserligen både artist- och teaterdrömmar och spelade varje år med i nyårsrevyn, men det var mer på hobbybasis. På sätt och vis, konstaterar Tomas eftertänksamt, så innebar Tomas satsning på musiken att han också förverkligade sin pappas drömmar.
– Pappa växte upp i Ådalens arbetarbaracker. Farfar gick med i demonstrationståget 1931. Han brukade säga att om han gått tre rader längre fram hade det varit han som blev skjuten.
”Demokrati inte som syre”
Här tar en intensiv diskussion om rättigheter, skyldigheter och medborgarrätt vid. Bordsgrannarna kastar förvånade ögonkast mot vårt bord, kanske tänker de att vi ska prata om rullgardiner som ska dras ner, om dagar på stranden och sensuella isabellor. Vi enas om att demokrati visserligen är en rättighet, men att vi, som medborgare i ett demokratiskt land, också har många skyldigheter.
– Demokrati är inte som syre, det är inget vi bara kan ta för givet, säger han och spänner sina grågröna ögon i mig.
Här får också namnet på Tomas Ledins krogshow Skarpt läge, som förra hösten hade premiär på Cirkus i Stockholm, och som nu i höst kommer att köras runt om Sverige, sin förklaring.
– Jag gillar det uttrycket. Jag brukar säga det när bandet och jag ska upp på scenen, men det är också ett uttryck som blivit allt viktigare med åren. Nu är det skarpt läge på många fronter i världen, konstaterar han.
Den som kan sin Tomas Ledin har förmodligen länge anat att det finns ett djupt både politiskt och samhälleligt engagemang inom honom. Hösten 1985 gav han, tillsammans med en rad andra artister ur Sveriges artistelit, konserten Svensk rock mot apartheid. Åtta år senare fick han äran att träffa Nelson Mandela i samband med att frihetshjälten tog emot Nobels fredspris i Oslo.
Eftersom Tomas, efter utbytesåret i USA, ser USA som sitt andra hemland, och fortfarande har kontakt med familjen han bodde hos, har det varit naturligt att engagera sig i valen där.
– Jag var i Chicago när Barack Obama vann. Stämningen var helt euforisk. Nu, när Donald Trump vann var jag i Washington. Hela känslan var … uppgiven. Jag var och lyssnade både på Hillary Clinton och på Trump. Hillary-konventet kändes som en extremt välregisserad Broadway-föreställning. Trump … Där vällde folk in. 12 000 personer stod på kö, det var som en folkrörelse, säger Tomas och ser allvarlig ut.
Vi återkommer till ämnet demokrati. Om hur viktigt det är att prata och diskutera, och om att grundstenen i själva begreppet är just detta: Att mötas.
Hans texter är raka och okomplicerade, men handlar ändå om saker som berör oss alla. Ofta är de som små lyckopiller om vardag, kärlek och stora känslor.
Antalet hittar som Tomas Ledin fött fram är oräkneliga. Den som inte kan sjunga med i låtar som Sommaren är kort, eller I natt är jag din, har förmodligen medvetet stängt öronen de senaste 30 åren.
Spelningarna har avlöst varandra, låtarna som legat på topplistorna är många. 1991 startade han Rocktåget och 2014 vann han en Grammis för sitt album Höga kusten.
Kan man se var i livet du befinner dig på de låtar du skriver? – Absolut. På 1980-talet hade jag en paus, och när jag kom tillbaka insåg jag att jag inte var 17 längre. Jag var inte 27 heller. Jag skulle snart bli 40 och hade barn. Jag varken kan eller vill låtsas att jag är någon annan än den jag är. För mig är det viktigt att vara trovärdig.
Julen 2019 har filmen En del av mitt hjärta, en musikalfilm baserad på Tomas låtar med svenske Jonas Karlsson och Malin Åkerman i huvudrollerna, Sverigepremiär. Självklart är delar av filmen inspelad i norra Finland.
– Att den här filmen görs är väldigt smickrande. När jag fått frågan, och när jag läst manus kändes det enkelt att tacka ja, säger Tomas, som lovar att ”göra en cameo”, det vill säga råka promenera förbi i åtminstone någon scen.
Att den här mannen fyllt 66 i februari är svårt att se. ”Stilig karl”, säger en kollega inför vår stundande intervju, och ja, det är bara att hålla med. Själv fnyser han bara när jag kommenterar någon av de rubrikerna som dykt upp under min research (”Så fick Ledin sin superkropp”), så vi byter samtalsämne.
Ni är en mycket offentlig familj. Hur hanterar ni det? – Jag är samma person privat som jag är på scenen och har inga problem med att bli igenkänd. Jag tycker att en del av mitt jobb är att vara tillgänglig. Men, samtidigt är vi privata. Vi gör aldrig några hemma-hosreportage eller sitter i tv-soffor tillsammans.
Hans och Maries söner, John, 30, och Theo, 26, ”jobbar med musik på olika sätt, något som han och Marie är mycket glada över. Också barnens farfar, får jag veta.
Finland återkommer han med jämna mellanrum till, första gången han uppträdde här var någon gång i slutet av 1970-talet, och han kommer att fortsätta.
– Jag försöker alltid turnera i Finland i samband med mina Sverigeturnéer. Jag har stor publik här, och trivs, säger Tomas.
Vågar pröva nytt
Lusten till musiken är än i dag, mer än 45 år senare, lika stark som när han började. Inspirationen finner han överallt, men på senare tid har han ändrat livsinställning en smula.
– Jag har börjat säga ja till saker jag aldrig skulle ha sagt ja till tidigare. Jag har märkt att jag får energi av det. Det får vara lite läskigt ibland, helt enkelt. Mitt tidsperspektiv är annorlunda numera, jag har insett att livet inte är en autostrada.