Du sköna nya värld
”Demokrati är inget som vårdslöst kan exporteras, och om man försöker, bör man ta hänsyn till olika tänkesätt, olika utgångspunkter, tradition och kultur.”
GEO STENIUS
är journalist i periferin.
I sina memoarer skriver Max Jakobson (googla om namnet är obekant) att majoriteten av Finlands företagsledare i mitten av sjuttiotalet ansåg att landet var på väg mot ett socialistiskt samhällsskick. Undersökningen var gjord av den nygrundade organisationen Näringslivets delegation EVA och före detta diplomaten Jakobson hade just blivit dess första chef.
Man får anta att företagsledarna med socialism avsåg ett högre stadium av den svenska socialdemokratin och inte den så kallade realsocialismen, som gällde i sovjetblocket.
Intressant i sammanhanget är hur mycket denna rädsla för ett ”socialistiskt” Finland bidrog till landvinningarna på arbetsmarknaden och inom socialpolitiken. Om företagsledarna verkligen hyste en reell rädsla för ett systemskifte, kan man förutsätta att de insåg det kloka i att tillmötesgå åtminstone de krav som de mer moderata krafterna inom motståndarlägret ställde.
Drygt femton år senare går Sovjetunionen och realsocialismen i graven. Utan att närmare gå in på den utvecklingen så kan man kanske säga att det mest negativa med Sovjetunionens fall är att föreställningen om kapitalismen som överordnat samhällssystem har kommit att anta hotfulla proportioner.
När Finland på sjuttiotalet kännetecknades av något slags dialog mellan i och för sig antagonistiska samhällssystem, lever vi i dag i en värld där ett system anser sig inte bara ha avgått med segern utan också tror sig ha bevisat i nära nog naturlagsform att det egna systemet är överlägset alla andra.
Eftersom ingen alternativ samhällsordning kan skönjas vid horisonten tar sig detta överordnade samhällssystem friheter i alla riktningar. Här saknas ofta respekt för avvikande kulturer, värderingar och traditioner. Vår västerländska demokrati innefattar mycket avundsvärt i jämställdhet, socialpolitik och respekt för lag och rätt. Men demokrati är inget som vårdslöst kan exporteras, och om man försöker, bör man ta hänsyn till olika tänkesätt, olika utgångspunkter, tradition och kultur.
Situationen innehåller också en annan dimension, som inte genast är uppenbar. Alla de som sjunger kapitalismens och demokratins lov är inte blåögda romantiker utan insikt i stormaktspolitikens lagbundenheter. Att stödja sig på någon form av moraliskt imperativ i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter är helt enkelt lönsamt om man vill behålla eller förstärka sina globala positioner, såväl strategiskt som ekonomiskt.
Exempelvis när president Trump kräver att de övriga Natoländerna ökar sina militärutgifter kan man ju ställa sig den enkla frågan varför. Ingen tror väl på allvar att Ryssland har för avsikt att erövra Baltikum eller att Nato skulle tänkas angripa Ryssland.
Men på det här sättet upprätthåller man en känsla av osäkerhet och denna osäkerhet tjänar bland annat det så kallade militärindustriella komplexets intressen. Kanske gammal, på sjuttiotalet populär marxistisk terminologi passar in i det här sammanhanget.