Susanna Ginman

listar fördelarna med minoritetsregeringar i ledaren,

Det gagnar den politiska debatten som får större fokus på sakfrågor. Det gagnar oppositionspartierna som har en betydligt större möjlighet att påverka politiken än i det system vi nu har.

Varför har Finlands majoritetsregeringar sedan 2011 haft så svårt att komma till skott och driva genom reformer? Varför domineras den politiska debatten i riksdagen av gläfsande och gnabb? Varför är finländarnas tro på sina möjligheter att påverka politiken den lägsta i Norden?

Det finns många anledningar att betrakta vårt politiska system och fråga sig om det kunde fungera ännu bättre.

Sexpartiregeringen 2011–2015 var ideologiskt så bred att det är inte är överraskande att det uppstod problem. Under det sista året lämnade inte bara statsminister Jyrki Katainen (Saml) regeringen. Det gjorde också Vänsterförbundet och De gröna. De sista veckorna inför valet 2015 fick vi uppleva att regeringspartierna röstade mot regeringens förslag. Det var inte ägnat att öka förtroendet för politiken.

Men inte heller den ideologiskt mer enhetliga borgerliga trepartiregeringen har kommit till skott. Vi har fått uppleva alla tiders största politiska kohandel i vård- och landskapsreformen och ändå är det oklart om reformerna kan ros i hamn. Juha Sipiläs (C) regering skrev ett strategiskt regeringsprogram och skulle leva också enligt verkligheten utanför regeringsprogrammet. Ändå betonas nu på slutsträckan att man följer regeringsprogrammet, till exempel i fråga om den fortsatta skuldsättningen, trots att vi nu lever i en högkonjunktur, i väntan på den nedgång som alla vet är på väg.

Redan 2014 föreslog Karina Jutila, som leder tankesmedjan e2, och Terhi Tikkala, som är generalsekreterare för Mittengrupperna i Nordiska rådet, i en artikel i tidskriften Kanava att Finland borde överväga minoritetsregeringar. Det är praxis i Sverige, Norge och Danmark.

Det känns förstås främmande i Finland. Här är vi så vana vid att regeringen i kraft av sin majoritet driver genom sina lagförslag. Men fördelarna med en minoritetsregering är många. Förutsättningen är förstås att alla, eller åtminstone de flesta partierna, är införstådda och att det finns klara spelregler. En del partier kan som hos våra nordiska grannar, ha karaktären av stödparti. Men regeringen kan förhandla med alla partier om stöd för olika projekt.

Det gagnar den politiska debatten som får större fokus på sakfrågor. Det gagnar oppositionspartierna som har en betydligt större möjlighet att påverka politiken än i det system vi nu har. Det gagnar också de mindre partier som fungerar som stödpartier och som kanske skulle sitta med i en motsvarande majoritetsregering. De har en betydligt bättre möjlighet att profilera sig i sakfrågor än de har i en majoritetsregering där de ofta får lov att svälja den hel del beslut som egentligen inte faller dem i smaken.

Med minoritetsregeringar blir riksdagen forum för politiken och debatten. Det skulle verkligen gagna parlamentarismen och den öppna politiska debatten. I bästa fall skulle också finländarnas tilltro till de egna påverkningsmöjligheterna växa. Också det är bra eftersom makten enligt grundlagen tillkommer folket. När tillräckligt många väljare anser att de inte blir hörda frodas populismen.

Majoritetsregeringar skapas ju inte utifrån att alla partier som ingår har fått ett ökat väljarstöd i valet. Tvärtom. De finländska väljarna har ingen aning om vilken regering de röstar för, eftersom alla möjligheter är öppna.

Där har de svenska väljarna haft en annan sits i och med blockpolitiken. Den kanske inte överlever valet i september. Stödet för SD verkar öka. Om de övriga partierna står fast vid att de inte vill ha med SD att göra kan det kräva koalitioner över blockgränsen.

Det ska bi intressant att se hur bundna Sverige och Finland är av det som har blivit politisk praxis i respektive land.