Om missar och människor
Erik Fichtelius skriver om historiska katter: Edith Södergrans favorit Totti står staty i hembyn och Göran Greiders misse gör politiska analyser. I årtusenden har vi sett dem som både sällskap och sagoväsen och våra fyrbenta pälsvänner fascinerar än.
”Den är så ful, kattens uppsyn, som en ond dröm”, skriver poeten och kissehataren Ivar Conradson i Om ett djur från 1927. ”Stora oformliga ögon i ett runt anlete, de ondaste ögon, som skapats i djurens värld, därunder den lilla sliskiga nosen och den fånigt svängda läppen.”
I litteraturhistorien tillhör han minoriteten, för relationen mellan katt och konstnär är till stor del en kärlekssaga. Ernest Hemingway beundrade missens ärlighet och Mark Twain dess okuvlighet. I De knepiga katternas bok skrev TS Eliot om en mängd tassvänners levnadsöden och Edith Södergrans älskade Totti står staty i hennes karelska hemby Raivola.
De är dock omgärdade av myter. Enligt journalisten och författaren Erik Fichtelius är Hemingways legendariska kisse Snowball, som han ska ha fått av en sjöman, ett påhitt för att dra turister till hans författarhem på Key West. I själva verket hade han inga husdjur på ön utan gosade med grannkissarna.
Om denna eventuellt uppdiktade och 17 verkliga katters gärningar berättar Fichtelius i sin nya bok Historiska katter, och i varje miss-öde hittar han en mänsklig del.
– Historien om Tibbles, som utrotade en hel fågelart på Stephen’s Island, är i själva verket en elak kamp mellan två framstående ornitologer. Och den kommersiella exploateringen av katterna, som nätkändisen Maru, säger en del om vår tid.
Sin nuvarande katt Birk beskriver han som en kärleksfull och rättfram överlevare.
– I dag ska vi åka till landet så vi har stängt in honom. Då blir han skitsur, hoppar upp och ner, buffar på mig med pannan, och klöser mig lite lätt.
Galna ko-sjukan
Vissa katter går till historien inte
bara som sällskapsdjur, utan som hjältar. Fichtelius egen Bits räddade rentav Sverige från galna ko-sjukan. Hon blev sjuk av dåligt foder medan husse jobbade som konsumentreporter på Sveriges Radio vid 1980-talets mitt, och det påföljande avslöjandet om djurkadaver i födan ledde till den skarpa svenska lagstift- ning som flera år senare motade de BSE-smittade korna i grind.
Och det är just förmågan att hjälpa människan som gjort katten framgångsrik, bland annat genom att fånga skadedjur när vi blev bofasta. Under medeltiden förknippades de dock med häxeri och förföljdes, men internet har gett dem en renässans, och videor på klaviaturspelande eller rörmokande kissar får tiotals miljoner visningar.
De är också omåttligt populära bland författare, vilket Fichtelius tror beror på att de är tacksamma att projicera mänskliga egenskaper på. Som när Göran Greider nyligen skrev att hans katt har en bättre valstrategi än Socialdemokraterna: ”Hon fräser åt alla håll men är samtidigt mjuk och snäll mot sina nära och kära och bryr sig om deras välfärd, i alla fall om man är snäll mot den”.
Det som gör dem så mystiska är att de lever nära, men ändå har behållit vilda drag, en dubbelhet som den franske poeten Charles Baudelaire tassar efter i dikten Katten (Le chat): ”Håll kvar klorna i din tass/och låt mig dyka in i dina vackra ögon”.
Frände eller främling?
Därför har katterna ofta väckt funderingar om huruvida andra varelser går att komma nära, eller ens förstå. När den franske filosofen Jacques Derrida klev ur duschen blev han så ställd av sin lilla katts granskande blick att han ifrågasatte människans till synes självklara plats som världens centrum. Grubbleriet påminner om landsmannen Michel de Montaignes 400 år tidigare: ”När jag leker med min katt, vem vet om det inte snarare är hon som leker med mig?”