Om mis­sar och män­ni­skor

Erik Fich­te­li­us skri­ver om hi­sto­ris­ka kat­ter: Edith Sö­der­grans fa­vo­rit Tot­ti står sta­ty i hem­byn och Gö­ran Grei­ders mis­se gör po­li­tis­ka ana­ly­ser. I år­tu­sen­den har vi sett dem som bå­de säll­skap och sa­go­vä­sen och vå­ra fyr­ben­ta pälsvän­ner fa­sci­ne­rar än.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - LEONIDAS ARETAKIS/TT kul­tur@hbl.fi

”Den är så ful, kat­tens upp­syn, som en ond dröm”, skri­ver po­e­ten och kis­se­ha­ta­ren Ivar Con­rad­son i Om ett djur från 1927. ”Sto­ra oform­li­ga ögon i ett runt an­le­te, de on­das­te ögon, som ska­pats i dju­rens värld, där­un­der den lil­la slis­ki­ga no­sen och den få­nigt sväng­da läp­pen.”

I lit­te­ra­tur­histo­ri­en till­hör han mi­no­ri­te­ten, för re­la­tio­nen mel­lan katt och konst­när är till stor del en kär­leks­sa­ga. Er­nest He­ming­way be­und­ra­de mis­sens är­lig­het och Mark Twain dess okuv­lig­het. I De kne­pi­ga kat­ter­nas bok skrev TS Eli­ot om en mängd tassvän­ners lev­nads­ö­den och Edith Sö­der­grans äls­ka­de Tot­ti står sta­ty i hen­nes ka­rels­ka hem­by Ra­i­vo­la.

De är dock om­gär­da­de av my­ter. En­ligt jour­na­lis­ten och för­fat­ta­ren Erik Fich­te­li­us är He­ming­ways le­gen­da­ris­ka kis­se Snow­ball, som han ska ha fått av en sjö­man, ett på­hitt för att dra tu­ris­ter till hans för­fat­tar­hem på Key West. I själ­va ver­ket ha­de han inga hus­djur på ön ut­an go­sa­de med grann­kis­sar­na.

Om den­na even­tu­ellt upp­dik­ta­de och 17 verk­li­ga kat­ters gär­ning­ar be­rät­tar Fich­te­li­us i sin nya bok Hi­sto­ris­ka kat­ter, och i var­je miss-öde hit­tar han en mänsk­lig del.

– Histo­ri­en om Tib­b­les, som utro­ta­de en hel få­gel­art på Stephen’s Is­land, är i själ­va ver­ket en elak kamp mel­lan två fram­stå­en­de or­ni­to­lo­ger. Och den kom­mer­si­el­la ex­plo­a­te­ring­en av kat­ter­na, som nät­kän­di­sen Maru, sä­ger en del om vår tid.

Sin nu­va­ran­de katt Birk be­skri­ver han som en kär­leks­full och rätt­fram över­le­va­re.

– I dag ska vi åka till lan­det så vi har stängt in ho­nom. Då blir han skitsur, hop­par upp och ner, buf­far på mig med pan­nan, och klö­ser mig li­te lätt.

Gal­na ko-sju­kan

Vis­sa kat­ter går till histo­ri­en in­te

ba­ra som säll­skaps­djur, ut­an som hjäl­tar. Fich­te­li­us egen Bits räd­da­de rentav Sve­ri­ge från gal­na ko-sju­kan. Hon blev sjuk av då­ligt fo­der me­dan hus­se job­ba­de som kon­su­ment­re­por­ter på Sve­ri­ges Ra­dio vid 1980-ta­lets mitt, och det på­föl­jan­de av­slö­jan­det om djur­ka­da­ver i fö­dan led­de till den skar­pa svens­ka lag­stift- ning som fle­ra år se­na­re mo­ta­de de BSE-smit­ta­de kor­na i grind.

Och det är just för­må­gan att hjäl­pa män­ni­skan som gjort kat­ten fram­gångs­rik, bland an­nat ge­nom att fånga ska­de­djur när vi blev bo­fas­ta. Un­der me­del­ti­den för­knip­pa­des de dock med häx­e­ri och för­följ­des, men in­ter­net har gett dem en re­näs­sans, och vi­de­or på kla­vi­a­tur­spe­lan­de el­ler rör­mo­kan­de kis­sar får ti­o­tals mil­jo­ner vis­ning­ar.

De är ock­så omått­ligt po­pu­lä­ra bland för­fat­ta­re, vil­ket Fich­te­li­us tror be­ror på att de är tack­sam­ma att pro­ji­ce­ra mänsk­li­ga egen­ska­per på. Som när Gö­ran Grei­der ny­li­gen skrev att hans katt har en bätt­re valstra­te­gi än So­ci­al­de­mo­kra­ter­na: ”Hon frä­ser åt al­la håll men är sam­ti­digt mjuk och snäll mot si­na nä­ra och kä­ra och bryr sig om de­ras väl­färd, i al­la fall om man är snäll mot den”.

Det som gör dem så mys­tis­ka är att de le­ver nä­ra, men än­då har be­hål­lit vil­da drag, en dub­bel­het som den frans­ke po­e­ten Char­les Bau­de­lai­re tas­sar ef­ter i dik­ten Kat­ten (Le chat): ”Håll kvar klor­na i din tass/och låt mig dy­ka in i di­na vack­ra ögon”.

Frän­de el­ler främ­ling?

Där­för har kat­ter­na of­ta väckt fun­de­ring­ar om huruvi­da and­ra va­rel­ser går att kom­ma nä­ra, el­ler ens för­stå. När den frans­ke fi­lo­so­fen Jac­ques Der­ri­da klev ur duschen blev han så ställd av sin lil­la katts grans­kan­de blick att han ifrå­ga­sat­te män­ni­skans till sy­nes själv­kla­ra plats som värl­dens cent­rum. Grubb­le­ri­et på­min­ner om lands­man­nen Michel de Mon­taig­nes 400 år ti­di­ga­re: ”När jag le­ker med min katt, vem vet om det in­te sna­ra­re är hon som le­ker med mig?”

FO­TO: CHIKA OSHIMA

Bön för bort­gång­na Ta­ma, länge en po­pu­lär sta­tions­vakt i ja­pans­ka Ki­no­ka­wa. Ar­kiv­bild.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.