Nya dna-studier har lett till att familjen kattdjur numera omfattar 41 arter mot tidigare 35.
Antalet arter av kattdjur har blivit betydligt fler de senaste åren. Nya dna-studier har visat att flera av de mindre arterna måste delas upp, vilket har resulterat i att familjen nu omfattar totalt 41 arter, mot tidigare 35.
Utökningen beror på att fyra arter delats upp i två eller fler arter: trädleopard, oncilla, leopardkatt och vildkatt.
Det hela började 2006 då forskare upptäckte att trädleoparderna på Sumatra och Borneo är klart genetiskt åtskilda från trädleoparderna på det asiatiska fastlandet.
Enligt studien separerade de båda från varandra för över en miljon år sedan – tillräckligt mycket för att ge dem egen artstatus, Neofelis nebulosa på fastlandet och Neofelis diardi på de stora öarna.
Intressant nog tycks ett annat kattdjur inom samma geografiska region, den lilla leopardkatten (Prionailurus bengalensis), ha genomgått en liknande utveckling. Den splittrades i två arter i fjol sedan forskare funnit att varianterna på Sumatra, Java, Borneo och Filippinerna har en lång separat historia. De går nu under namnet Prionailurus javanensis.
”Hopplöst svåra”
Ytterligare en uppdelning ägde rum nyligen då en studie fann att oncillan eller dvärgtigerkatten (Leopardus tigrinus), ett litet kattdjur utbrett från Centralamerika till nordligaste Argentina, består av minst två, klart separata arter, en nordlig och en sydlig. Den sydliga arten har fått det vetenskapliga namnet Leopardus guttulus.
– Möjligen kan det bli ännu fler arter i framtiden. Oncillorna är mycket svåra att skilja åt och deras utbredning är oklar. De är hopplöst svåra att studera, de är nattlevande, kryptiska och lever i tät vegetation, säger Lars Werdelin, paleontolog och rovdjursexpert på Riksmuseet i Stockholm.
Han är medlem i Internationella naturvårdsunionens (IUCN) specialistgrupp för kattdjur. Gruppen har nyligen publicerat en reviderad taxonomi över kattdjursfamiljen där de senaste dna-studierna har tagits med.
– Syftet är att den nya listan ska vara vägledande för bevarandebiologer, säger han.
Hybridisering
Principen bakom taxonomin är att arterna ska vara någorlunda stabila i naturen genom att de är isolerade geografiskt eller till beteendet.
En sådan stabilitet tar tid att uppnå. Werdelin och hans kollegor har valt att sätta gränsen vid minst 800 000 år. Så lång tid måste ha förflutit sedan en variant separerade från sina närmaste släktingar för att den ska räknas som en egen art.
Det hindrar inte att två arter kan hybridisera under en längre tid efter att de separerat. Sådan hybridisering har förekommit vid upprepade tillfällen mellan olika kattdjurarter, enligt en studie som publicerats i Genome Research.
– Det gäller nog för alla däggdjur. Lever man i samma område och det ännu inte har utvecklats tydliga genetiska gränser är det lätt att man råkar korsa sig med varandra, säger Werdelin.
Gränsen för separata släkten har satts vid 5,2 miljoner år, det vill säga ungefär vid övergången mellan tidsepokerna miocen och pliocen.
– Det är en naturlig gräns. Det sker ett massutdöende av rovdjur vid den tidpunkten, och samtidigt uppstår många nya släkten, säger Werdelin.
Färre tigrar
Bland de nya släkten som dyker upp ungefär vid denna tid återfinns Panthera, som i dag omfattar många av de stora kattdjuren – le-
jon, leopard, jaguar, tiger och snöleopard – och Felis som omfattar den vanliga tamkatten och dess vilda släktingar.
Även Felis har genomgått en viss revision. Den europeiska vildkatten (Felis silvestris) har getts egen artstatus och separerats från den afroasiatiska vildkatten (Felis lybica).
Däremot har Werdelin och hans kollegor minskat ner antalet underarter inom många arter. Exempelvis har sju underarter av tiger försvunnit, bland andra sibirisk tiger och kaspisk tiger. Kvar finns bara en underart för hela det asiatiska fastlandet, samt sumatratigern på Sumatra.
– De genetiska skillnaderna mellan de flesta tigrar är väldigt små, säger Werdelin.