Spökhuvudstaden Helsingfors
Svenska Klubben hemsöks om kvällarna av en grå dam som klinkar piano och fladdrar i gardinerna. I stans äldsta kvarstående stenhus vaktar en gammal köpmans ande över sitt gamla hem. Inom Svenska Teaterns anrika väggar trängs inte mindre än sju oroliga and
Vanessa Kairulahti och Karolina Kouvola har skrivit en bok om andarna som vakar över Helsingfors, från medeltida vindskammare till sjukhushissar. – Spökhistorier är ett sätt för människor och för samhällen att behandla gemensamma eller personliga trauman på ett mer handgripligt, lättfattligt sätt, säger folkloristen Karolina Kouvola. HBL fick följa med upp på Sederholmska husets vindsvåning, som vanligtvis är stängd för allmänheten, för att intervjua de båda författarna och kanske känna kittlingen av den medeltida köpmannen Johan Sederholms andliga närvaro i nackhåren.
Augustisolen som faller in genom de dammiga fönsterrutorna och klirret av proseccoglas förtar en del av den kusliga stämningen på Sederholmska husets vind. Ändå är det inte förutan att en kall kåre drar längs ryggraden då Vanessa Kairulahti, tidigare ”spökansvarig” på Helsingfors Stadsmuseum och Karolina Kouvola, folklorist och forskare vid Helsingfors Universitet, berättar om köpmannen Johan Sederholms ande som enligt historierna ska gå igen här. Mystiska ljud och vibrerande fönsterrutor förkunnar enligt legenden om att den gamle köpmannen fortfarande vakar över sitt gamla hem och vad som pågår där.
Festbuller oroar andarna
De två författarna förklarar att Sederholm är en så kallad väktarande: en person som inte går igen på grund av en sorglig och tragisk död utan snarare för att hen blivit så fäst vid sin jordiska boplats att hen vill stanna kvar och skydda den. Då kan de efterlevandes beteende på platsen framkalla reaktioner.
– På det hela tagen verkar Johan nöjd med hur museet skött lokalerna, säger Kairulahti.
– Det är mest bara då det ordnas bullriga fester i Vita Salen här intill som han kan bli förnärmad.
De båda författarna säger att de försökt ha en skeptisk men ändå öppensinnad approach då de forskat fram material för boken. Kairulahti säger att idén kommer från de ”spökvandringar”, det vill säga guidade rundturer på platser med en spöklik historia, som hon anordnat för muséets räkning.
– Det blev en ganska naturlig öppning för att komma i kontakt med intresserade och börja samla material: först frågade jag deltagare om de hade historier att dela med sig och sedan då bollen hamnade i rullning började människor självmant ta kontakt med mig för att berätta om sina övernaturliga upplevelser.
Skepticismen som sköld
Kouvola som har en bakgrund inom folkloristik säger att hennes del av arbetet har handlat mer om att forska i arkivmaterial, lägga fram en historisk faktabakgrund och sätta berättelserna som Keirulahti samlat in i ett större sammanhang. Att vara den i duon som så att säga har ”fötterna på marken” för med sig vissa fördelar:
– Jag märker att min skepticism mot övernaturliga fenomen blivit ett slags skyddsverktyg för mig under arbetets gång, som hjälper mig att inte bli allt för rädd när jag till exempel måste smyga ensam här under mörka vinterkvällar, småskrattar hon.
Även om det finns nyare exempel: Kairulahti nämner till exempel en hälsostation i Esbo där hissen börjat spöka endast fem år efter att byggnaden öppnat, så tycks andarna i Helsingfors helst dra sig till gamla hus,
särskilt i Jugendstil. Om det inte rör sig om beskyddande andar som Johan Sederholm, brukar det oftare spöka på platser som förknippas med sorg, lidande och ond, bråd död.
– Spökhistorier är ett sätt för människor och för samhällen att behandla gemensamma eller personliga trauman på ett mer handgripligt, lättfattligt sätt, säger Kouvola.
Det kan handla om större politiska eller samhälleliga skeenden: ett flertal av spökena i boken har till exempel någonting att göra med inbördeskriget och dess brutaliteter. Men det kan också handla om personliga sorger som blir lättare att handskas med om de omges av ett spöklikt sken:
– Olycklig kärlek är ett centralt element i många historier, så också i många spökhistorier, säger Kairulahti.