Tar Niinistö grundlagen i egna händer?

Presidenten har ingen formell inrikespolitisk makt enligt grundlagen och dess anda.

Presidentens makt i Finland har minskats efter hand, i dag är det i princip bara utrikespolitiken som är presidentens bord och inte ens där bestämmer han ensam. Landets utrikespolitik leds av republikens president i samverkan med statsrådet. EU-politiken står dessutom utanför detta och sköts av regeringen och riksdagen.

I en bok om president Sauli Niinistö som utkom i måndags framgår att han har agerat i en stor inrikespolitisk fråga i december 2015. Matti Mörttinen och Lauri Nurmi skriver i sin bok Sauli Niinistö – Mäntyniemen herra att han blandade sig i tillkomsten av det så kallade konkurrenskraftsavtalet då det hotade gå i stöpet.

Han bjöd in ledningen för fackcentralen FFC och några andra fackförbund, arbetsgivarsidan EK:s högsta ledning och några höjdare från näringslivet till Talludden. Där gjorde han klart för gästerna att det bästa för Finland skulle vara att få avtalet i hamn. Några månader senare godkändes avtalet.

Statsminister Juha Sipilä berättade i går att han kände till mötet och att han tyckte att det var en god idé, men i övrigt hölls mötet hemligt. Varken dåvarande finansminister Alexander Stubb eller FFC-närstående SDP:s ordförande Antti Rinne visste något. Det antyder att Niinistö insåg att det var hett politiskt stoff. Samtidigt inställer sig givetvis frågan om det finns andra liknande inblandningar i landets inrikespolitik från Niinistös sida som ännu inte kommit i dagen.

Man kommer osökt att tänka på Niinistös tal vid riksmötesöppningen i februari, kort efter att han tillträtt sin andra mandatperiod. Han sade då att han gärna skulle stå värd för diskussionsforum mellan partiledarna om också annat än utrikes- och säkerhetspolitik. Då hamnar vi igen utanför det område som tillhör presidenten.

Niinistö kunde givetvis inte fatta något beslut om konkurrenskraftsavtalet, men han var tydlig med vad han tyckte och önskade. Han påverkade därmed medvetet dem som satt med avgörandet i sin hand, i en fråga som inte hör till presidenten enligt grundlagen.

Han har agerat i strid med grundlagens anda. Det skulle ha krävts mycket av avtalsparterna att gå emot presidentens uttryckliga vilja och vädjan.

Sauli Niinistö har, säkert delvis i egenskap av jurist, under hela sin tid i politiken och i olika roller visat extrem personlig disciplin och högaktning gentemot lagstiftningen. Han har alltid velat ta det säkra före det osäkra så att han står på rätt sida om lagen.

Det gör att hans agerande nu som president överraskar. Anser han att det var ett misstag att frånta presidenten så mycket makt att han därför medvetet rör sig i en gråzon och griper den makt som han kanske förblindats av på grund av sin stora auktoritet och popularitet bland folket?

Ju populärare en president är desto viktigare är det att grundlagen och maktfördelningen verkligen följs. Folkets stora stöd ska inte göra en president mäktigare än vad lagen stipulerar.

Det finns statsvetare som fördömer, men även flera som godkänner presidentens agerande. Bland annat betonar några att också sedan presidentens maktbefogenheter har kringskurits så har vi vant oss vid att hen kan ta upp värdefrågor och olika teman som inte direkt hör till utrikespolitiken. Det är ändå inte samma sak som att medvetet kalla samman beslutsfattare och tydligt redogöra för vad presidenten tycker borde göras.

Chefen för centret för riksdagsforskning Markku Jokisipilä anser i en intervju för Yle att presidenten mycket väl kan fungera som allmän samhällelig debattör och ge draghjälp. Med den motiveringen kan presidenten vara väldigt aktiv i fråga som fråga.

Jokisipilä påpekar också att Niinistö hade samma åsikt som regeringen i frågan om konkurrenskraftsavtalet och att han genom sin egen ställning försökte stödja regeringen.

Men är det presidentens uppgift, att stödja den sittande regeringens inrikespolitik? En president får inte rubba rådande parlamentarism.