Aktivistens bekännelser

Kraven på den som jobbar för mänskliga rättigheter känns ofta omänskliga. Man ska alltid vara följdriktig. Om man uttrycker sin avsky för nationalsocialism får man snabbt veta att även kommunister har dödat människor. Om man uttalar sig om våld mot kvinnor kommenteras det fort att också män är offer. Om man försvarar flyktingar förväntas det att man fördömer diskriminering av transpersoner. Ju högre profil man har, desto högre blir kraven.

I viss mån är detta fullständigt berättigat. Det finns mycket ondska i världen och många problem saknar ännu sin lösning. Det är bra att bli påmind om att även andra prioriteringar är möjliga. Samtidigt blir man också medveten om sitt ansvar för den samhälleliga agendan.

Samhällsdebatten tenderar ju att fastna i vissa temata, vilket innebär att det alltid finns en risk att något annat viktigt faller i skymundan.

Hur man än svänger på det har ingen ändå möjlighet att engagera sig i allt. Själv har jag lärt mig att leva med det ständigt dåliga samvetet. Jag tröstar mig med att tänka att huvudsaken är att vi är tillräckligt många. Om jag skriver en kolumn om våld mot kvinnor kan någon annan belysa männens problematiska livsvillkor. Det gäller dock att minnas att frågan som man själv just nu brinner för är en bland många. En viss lyhördhet är med andra ord på sin plats när det handlar om valet av frågor som man jobbar för. Man ska alltid fråga sig själv om det finns människor som skulle behöva ens röst mer än de som man för tillfället talar om.

Ett annat krav som man ställs inför handlar om de olika sätten att engagera sig. Man borde hinna skriva vetenskapliga alster, publicera kvicka blogginlägg, delta i demonstrationer och aktivt stödja olika kampanjer, för att inte tala om att lobba diverse beslutsfattare.

Dygnets timmar är lika få för oss alla och även här måste man lära sig att välja. Ibland behövs det slugt diplomatiskt arbete bakom kulisserna och ibland är det dags att gapa på gator och torg. Vissa av oss har en vass penna, då gäller det att använda den. En del människor är fenomenala med att samla upp folk, de ska ordna demonstrationerna och kampanjerna.

Arbetet för mänskliga rättigheter behöver olika typer av insatser.

Kanske det svåraste kravet som man möter inom denna bransch ändå har att göra med godhet. Arbetet för mänskliga rättigheter innehåller ett löfte om att göra världen bättre.

Dessvärre är det ganska vanligt att anta att den som sysslar med världsförbättring även i övrigt är en god människa. Det är bara så väldigt sällan man lyckas vara det.

Jag har kommit till att man inte behöver vara en felfri människa för att kunna jobba för mänskliga rättigheter. Det räcker att man är ärlig mot sig själv och har en förmåga att reflektera över sitt eget agerande. Den som strävar efter något gott kan nämligen agera skadligt. Men i övrigt är det ju lätt som en plätt, det här med att jobba för mänskliga rättigheter. Nå jo, det där var ironiskt. Men meningsfullt är det. Jag skulle inte byta till något annat.

”Man ska alltid fråga sig själv om det finns människor som skulle behöva ens röst mer än de som man för tillfället talar om.”