Nedslag i fiktiva och verkliga syskonminnen
Ju fler som ingår i syskonskaran, desto fler finns det att komma överens med och att gräla med. Poeten Heidi von Wright läser om Beate Grimsruds roman Jag smyger förbi en yxa – och minns sin egen barndom.
Det är april. Dagen efter den internationella syskondagen knappar jag in mig i den WhatsApp-grupp jag och mina syskon har och skriver ”grattis i efterskott!”.
Jag är medlem i en grupp jag själv inte valt att ingå i. Nu menar jag inte WhatsApp-gruppen, utan själva syskonskaran. Tänk sådan tur jag har.
Att ingå i en stor syskonskara är roligt, krävande, tråkigt, osäkert, uppjagande och lugnande.
Jag har alltid haft en dragning till det absurda och det absurdistiska. Så när jag hittar boken Jag smyger förbi en yxa av Beate Grimsrud är det ett trevligt återseende. Ungefär samtidigt hittar jag ett litet spiralhäfte i blågröna toner med två leoparder på pärmen.
Jag läste Grimsruds roman för första gången när jag nyligen flyttat hemifrån och ungefär samtidigt som jag insåg att de flesta jag umgicks med hade åtminstone ett par, tre yngre syskon. Jag fascinerades av Grimsruds rappa språk, av direktheten i den absurdistiskt ömsinta och samtidigt tragikomiska familjeskildringen. Och syskonperspektivet. Själv är jag äldst av fyra.
I Grimsruds roman är det den sportintresserade Lydia, i äldre ändan av syskonskaran, som står i fokus. Syskonen verkar oändligt många. Många fler än de sju de verkligen är. De lever ständigt på gränsen – ja, på flera gränser – mellan äventyr, galenskap och vanlig vardag. Fokus läggs ofta på de mindre detaljerna. Allt kan sväva upp med en liten vindpust för att landa i ett lite annat sammanhang, där betydelsen förskjuts avsevärt. Saker och ting är helt enkelt inte som de vid första anblicken verkar vara.
Romanen är uppdelad i korta avsnitt där rubriken kort och koncist beskriver innehållet.
Berättelsen är så mycket dystrare än jag kommer ihåg. Det blir jag själv lite dyster över.
Inledningsvis får vi en inblick i familjedynamiken, som lämnar något – ganska mycket – att önska. Allt verkar konstant osäkert: orden och narrativet driver med varandra och för den oberäkneliga handlingen framåt. Det är oklart vad som tillhör vem. Till och med barnen verkar utbytbara, som när de hämtar hem fel bror från dagis – men det ligger ändå ett lugn över berättelsen. Och på sätt och vis löser sig saker och ting till slut.
Alla syskon är mina syskon, men Anders är min riktigt, riktiga bror, det bestämdes för länge sedan. Det är jag som bestämmer. Rakel, min storasyster, sa en gång när jag var bara tre år: Men vi kan väl dela på honom. Jag skrek: Nej, Anders är min bror. När hon inte gav sig, började jag gråta och sa: Nej, det kan vi inte för då har han inga ben. Sedan har vi alla tre fått så många små syskon att ingen längre behöver vara rädd om sina ben.
Jag tänker på lappen som hänger i en skrubb i mitt barndomshem. ”Den som skräpar ner här, riskerar sina knäskålar!”
Handstilen tillhör min bror. Ingen vet riktigt hur det kom sig att skrubben var så stökig. Lappen måste ha hängt där i närmare 20 år nu. Ingen behöver längre vara rädd om sina knäskålar. Kanske är det dags att ta ner lappen snart.
I Grimsruds bok skrivs det också lappar och listor. Listor på uppgifter som barnen får. ”Vi syskon tyckte mycket om att få uppgifter, men det var ingen som berättade att vi också var tvungna att utföra dom.”
I den lite flytande helheten är det oklart vad som leder vart och varför. Som i ett av de första kapitlen där läsaren möts av den något kryptiska rubriken ”Vi valde Malte”. Familjen ska ha husmöte, alla är upprymda inför julen. Mamman i familjen talar: Vi ska vara demokratiska, far och jag har lite pengar över, och nu vill vi planera ihop med er. Ni ska få rösta mellan följande alternativ: Antingen kan ni önska er ett syskon till, eller så åker vi på en veckas semester till Danmark i sommar.
Det är styrkan i Grimsruds flytande lyriska prosa, små detaljer växer och hon prickar exakt rätt. I läsningen kommer jag på mig själv med att småskratta av både glädje och sorg. Jag skrattar för att hela situationen är så makaber, oväntad, rolig och sorglig. Och för att den blir ett absurt exempel på tanken om att barn ska vara med i familjens beslutsgång.
Naturligtvis inte i frågor som de här. Naturligtvis inte med alternativ som de här. Det blir en symbol för något större.
Så till det lilla anteckningsblocket med leoparderna. Jag har ett vagt minne av det. Det finns en prislapp på baksidan. Det är inhandlat på Nedergårds och kostade 5,50 mk, bybutiken i Sundom, där jag växte upp. Jag vet var jag befann mig när jag ritade och skrev i det lilla häftet. I Danmark. På första sidan finns en planritning av det hus vi bodde i. Det var inte en semester, mer en kort utlandsvistelse. Min förmåga att gestalta rum var helt klart inte fullt utvecklad. Jag har ett vagt minne av att vi under den här tiden ofta lekte spioner. Antagligen inspirerade av något tv-program, skulle vi komma över det hemliga föremålet, vilket det nu råkade vara. Antingen det, eller så var det upptakten till något sportsligt. Människornas rörelser är prickar i olika färger. Inte olikt Grimsruds inledningsscen. Där rör sig barnen, ja hela familjen, från en avstjälpningsplats till hemmet. Utanför vårt hus i Danmark låg åkrarna bruna och luktande, det var gödslingstid.
Grimsruds Lydia återger händelseförloppet. ”Jag minns inte vad jag röstade på. Om jag inte röstade på Danmark var jag verkligen dum. Och det känns nära till hands att tro det. Att jag inte tog chansen till förändring.”
Juni. Det är bara början av månaden och det har varit alldeles för varmt redan länge. Högsommarvärme. Halvklart eller klart och uppehåll. Syrenerna har nästan blommat ut.
Plötsligt kommer jag ihåg hur vi bedrev nåt slags affärsverksamhet som barn. Jag och mina syskon och grannarnas syskonkonstellationer. Vi blandade blommor och blad med
Det är styrkan i Grimsruds flytande lyriska prosa, små detaljer växer och hon prickar exakt rätt. I läsningen kommer jag på mig själv med att småskratta av både glädje och sorg.
vatten och lät det stå över natten. Följande dag fyllde vi det på flaskor och sålde för 20 penni styck nere vid cykelvägen. Och det var faktiskt några förbipasserande som köpte den märkliga brygden – som främst var till för utvärtes bruk.
Jag vill minnas att det här hände samma sommar som vi några eftermiddagar hade kaféverksamhet i en lekstuga. Till hösten satsade vi på en liten djurpark. En skadad sparv lade vi på en bädd av höstlöv och följande morgon hade den mirakulöst tillfrisknat och flugit i väg. Vi grävde ner ett ämbar i marken och lade i en ostbit som lockbete. Följande morgon sprang där en mus. Eftersom vi hört att möss var smutsiga djur, beslöt vi oss för att tvätta den. Det gjorde vi i grannarnas kök, utrustade med handskar, diskmedel och en liten borste. Stackars mus, tänker jag nu. Och jag kan väl inte säga annat än att det var mitt eget fel att den bet mig i lillfingret när jag smekte den över huvudet utan handskar, efter att min kompis intygat att den verkade vara snäll.
Tillsammans med grannbarnen var vi ett helt fotbollslag.
Vi rörde oss relativt fritt över den Bullerbyaktiga backen. Ropade ”hej” och gick. Fick ett glas vatten eller en hel middag. När det serverades glass hos någon var vi extra synkroniserade och hittade alla varsin plats vid bordet. Vi lekte nere vid cykelvägen, i en liten häggdunge kallad ”Spökskogen”, på övre våningen i ett lider fanns ”Styrkehallen”, en favoritplats var en koja vi byggt i tre våningar. Och så transformatorn. Invid dess bottenplatta fick vi egentligen inte leka men gjorde det ändå ibland. De här platserna låter som klippta och skurna ur Jag smyger förbi en yxa. En yxa hörde faktiskt till vår vanliga lekutrustning. En gång i ”Spökskogen”, när vi fällde ett träd, lossnade bettet från skaftet och flög i okänd riktning. Det kunde ha gått riktigt illa. Det piper till i min telefon. Ett WhatsApp-meddelande i ”Syskongruppen”.
Det är ett kort meddelande, en liten hälsning. Gruppbilden är ett fotografi taget i en trädgård vid ett äppelträd för många år sedan. Jag är åtta år. Vi står uppställda i längdordning. Jag är redan huvudet längre än min syster. Och de två yngsta där bredvid.
Ju fler som ingår i syskonskaran, desto fler finns det att komma överens med och att gräla med.
Vad hände månne sedan med syskonen i Jag smyger förbi en yxa? Det finns en fortsättning. Den heter Vad är det som finns i skogen barn, och utkom 2002. Kanske jag väntar något år innan jag läser den på nytt.
Dom högljudda syskonen är åter högljudda. Flugorna börjar surra. Sparvarna glo. Ingenting i deras skrikiga röster varslar om att dom blivit tillfredsställda. Mera tillfredsställda den här eftermiddagen än någon annan.
Min omläsning av Jag smyger förbi en yxa är ett märkligt textarbete. Det finns böcker man inte ska läsa om, men det här är ändå inte en av dem. I romanen finns så mycket jag kan känna igen mig i – och samtidigt, så mycket mer som känns så väldigt främmande och intressant. Och det är väl därför litteraturen finns.
Och, ja – jag är mycket glad att höra till den där gruppen jag inte kunde välja att bli medlem i.